Att välja vidsynthet

Man kan fundera på om trångsynthet kontra vidsynthet är ett val, eller en inneboende egenskap hos en person. Oavsett vad man råkat få för egenskaper genom åren tänker jag att man alltid kan välja annorlunda, om man vill. Men har man en klar bild av hur världen ser ut, fungerar och borde vara; vad man kan och inte kan acceptera - varför skulle man ändra sig? Om man dessutom känner någonstans att man vet att man har rätt?

För mig är det så att även om jag har saker jag tror på och vill förmedla - saker jag vill att andra tveklöst ska gå med på - så mår jag ändå mycket bättre när jag har ett vänligt och öppet sinne även till oliktänkande, och till fenomen i världen jag har svårt att begripa mig på. Jag får ro i sinnet av att acceptera. Såväl gällande acceptans mot andra som mot mig själv med mina fel och brister.

Hobby-andlig som jag är tror jag detta beror på att man får tillbaka det man sänder ut till universum. Sänder man ut motstånd och aggressioner är det vad man får tillbaka. Kanske från omgivningen, men också från en själv. Även om man håller sina arga känslor för sig själv så blir denna arghet något man bär på, något som ger en svårt att slappna av och finna ro. Att släppa sitt inre motstånd mot en acceptans kan vara befriande för själ och sinne. Skulle det vara så att något fakta i världen är väldigt svårt att begripa kan man åtminstone förlika sig med att man inte begriper, och att det är okej. Man måste inte förstå allt. När man på så sätt skapar en acceptans för sin egen oförmåga att acceptera bidrar det i sig till en inre känsla av ödmjukhet.

Om man älskar livet, världen, universum och människorna får man kärlek tillbaka. Livet vill en väl när man älskar det villkorslöst. En positiv och gladlynt attityd hjälper en att komma dit man vill, om man med glädje tror på det som känns sant. Följ din inre röst! Det som känns bra, det man blir glad av, är också det som är rätt! Något som skapar glädje - inom dig och åt andra - är alltid rätt. Glädje är sanningen och sanningen är glädje! Eller kärlek, om man så vill!

När man lever i sanning med sig själv - accepterar sig sådan man är och också accepterar andra sådana de är - skapas en ödmjukhet inför livet som är gudomlig. Jag lyssnade på en präst i Pride House som menade att allt som skapar sorg kan ses som en sorts synd - och när man inte är ärlig mot sig själv kan man inte heller vara ärlig mot andra, och därmed skapas en oärlig och ledsam relation till det han kallar "Gud" - vilket jag själv väljer att kalla "livet". När man stänger av sig från livet på det sättet - t ex genom att som homosexuell leva i garderoben, eller att som kvinna försöka leva i en mans kropp - omöjliggörs kärleksfulla och ärliga relationer till omgivningen. Att inte stå för den man känner sig vara är att leva i synd, om man ska modernisera det kristna syndbegreppet. Och det kan man absolut göra tycker jag! Metaforer är ju aldrig fel.

Så älska! Du kan. Du vill. Du förmår! Glöm inte bort att också älska dig själv. Det är en förutsättning för att kunna sprida den kärlek som du vet att du någonstans bär inom dig och är ämnad att dela med dig av. Det är vad livet går ut på!