Acceptera könen!

Vi är fastlåsta vid våra positioner. Våra sociala sfärer har omvandlats till ideologiska skyttegravar, där samtal inte är något vi möts i och lär oss förstå varandra genom, utan där vi istället ser en chans att göra våra röster hörda med målet att få den egna uppfattningen att så småningom dominera. Då alla vill bestämma hur vi ska tolka världen blir vi såklart lätt osams med människor som inte håller med oss, eller inte ser sakerna på samma sätt.

Kön är ju ett intressant exempel. Finns det någon kultur, något sammanhang där vi inte är förfärligt upptagna med att gräla om hur vi ska definiera vad det innebär att vara en könad varelse? Är det något utöver döden som vi människor har svårt att acceptera tror jag det är könens existens faktiskt. Samhällen har inte bara konventioner utan oftast även lagar som ska reglera hur könen definieras, ser ut och beter sig - inom de flesta familjer och bekantskapskretsar och arbetsplatser är könens vara och inte vara en ständigt brinnande fråga.

Hade kön inte väckt så starka känslor hade vi inte varit så upptagna med att styra och kontrollera könen. Så många teorier och ideologier vill ta patent på att definiera vad kön är, hur de uppstår, och vad som är meningen med dem. All form av vetenskap är besatt av kön. Fader och dotter Freud talade om hur könsidentiteter utvecklas, herr Darwin om hur och varför könen fortplantar sig, kyrkan om Guds mening med könen, feminismen om hur genussystemen begränsar oss som könade individer. Alla har vi det gemensamt att vi vill fastställa vad kön faktiskt är - och banne den som hindrar var och ens alldeles egna subjektiva uppfattning!

Vi vill inte att vår biologi och våra hormoner ska bestämma över oss, inte att staten eller kyrkan gör det, inte att normer gör det, inte att psykologiska processer gör det, inte att feminister eller queera gör det - inte någon! Uppfattningen att vi har hundraprocentigt självbestämmande över vilka vi är som människor är något som är väldigt viktigt för oss. "Du bestämmer inte över mig!", gastar vi åt våra meningsmotståndare och tillomed åt Livet självt, för ingenstans kan vi acceptera att det är något annat än vi själva som bestämmer. Autonomin - självständigheten - håller vi som allra heligast. Därför är det lika svårt att acceptera förekomsten av kön som att acceptera döden - för det är något som är så himla orättvist med hela idén att Universum ens skapat olika sorters kroppar åt oss - kroppar som sen inte ens varar för evigt...

Liksom mitt liv blir lite lättare varje gång jag lyckas acceptera att jag är en dödlig varelse blir det också lättare när jag slutar slåss mot Könen. Acceptansen medför en psykologisk lättnad, oavsett om min ilska för stunden beror på patriarkala orättvisor, förtryckande samhällssystem, korkade vetenskapsmän, könsidentitets-föraktande queers eller Livet självt som var så elakt att det skapade könade kroppar åt oss utan att fråga om vi ens ville vara könade varelser. Någonstans har vi inget val - nu finns det könade kroppar likväl som det finns en himla massa kulturer och subkulturer som bygger sina normsystem på subjektiva tolkningar av vad kropparna ska innebära. Hur mycket jag än stångar mitt huvud blodigt - mot alla dessa grupper - kommer jag bara blöda och blöda och blöda tills jag upphör stångandet och plåstrar om mig.

Att plåstra om mitt blödande huvud istället för att fortsätta stånga det mot ideologiska väggar - det känns som en tillfredställande metafor för vad jag vill säga. Vad jag talar om är nämligen den psykologiska lättnad som kommer med en accepterande hållning. Den sinnesro som kommer med insikten att det är dags att släppa kampen för att fullständigt förändra något som bara kan förändras lite i taget, minimalt. Visst kan vi påverka och utveckla förståelsen av kön, men vi kommer varken kunna förinta könens existens eller människors behov av att vara könade varelser nu när kropparna ändå finns. Vi kan föra politik för att minska orättvisorna som baseras på könstillhörighet, men under den livstid åtminstone jag har tror jag inte vi kommer uppnå en absolut rättvisa - speciellt inte globalt.

Acceptans - sådant begreppet används inom t ex den dialektiska beteendeterapin (DBT) - innebär inte att förkasta det man tror på och underkuva sig alla orättvisor man ställs inför. Snarare är det en acceptans där man fortsätter arbeta mot sina personliga mål i enlighet med sina personliga värderingar - samtidigt som man accepterar sakernas tillstånd i nuet. För att överhuvudtaget kunna förändra något kan det vara klokt att först acceptera dess existens, hur detta ting ter sig idag. Vill jag inte bo i en lägenhet gör jag klokt i att fundera på andra boendemöjligheter, men min psykologiska hälsa under tiden blir inte bättre av att jag bär på ett ständigt motstånd mot den lägenhet jag för stunden faktiskt bor i. Acceptans handlar om att släppa motståndet mot det som är, och ersätta det med en känsla av att det är okej att det är som det är just nu, tills vidare. Det som är kan vara allt från samhällets strukturer till sina inre känslor. Liksom vår egen förgänglighet, eller könens vara.

Hur mycket inre motstånd jag än känner för det kommer jag aldrig ifrån att jag har en könsidentitet - en könsidentitet jag inte valt själv. Jag har inte valt mina känslor. Därför var jag tvungen att kapitulera inför dem. Min medfödda kropp gick att förändra. Det gjorde inte mina känslor. Och idag när jag har det kön jag alltid känt mig som är det andra könade aspekter jag ibland har svårt att okeja inför mig själv - varför vill jag t ex vara feminin när jag är emot könsroller, varför vill jag bli accepterad som tjej även av människor jag tycker har vidriga definitioner av kön, varför vill jag ses som lika mycket kvinna som fittfödda kvinnor trots att jag faktiskt har en annorlunda historia, varför fortsätter jag vara så avundsjuk på fittfödda tjejer att jag nästan önskar könade kroppar inte fanns? Jag vet inte, men jag vet att det är så jag känner och jag känner när jag mår bra och när jag mår mindre bra. Jag måste kunna acceptera även mina mindre smickrande och korrekta känslor för att kunna arbeta med dem.