När gråten behövs

Gråter mig genom sorgen, efter att hon sagt det jag aldrig någonsin ville höra någon säga. Tänker att jag borde gaska upp mig, samtidigt som jag känner att jag behöver gråten för att veta vad jag känner. Aldrig någonsin känner jag så tydligt vem jag är och vilka behov jag har som när jag är riktigt riktigt ledsen. Så nära mina innersta känslor som jag är när de riktigt svider inom mig, så nära är jag bara när tårarna rinner nedför kinderna, och kroppen skakar och hulkar av egen vilja.

Paradoxen - utan gråt, ingen glädje; för att ena sidan av myntet ska finnas måste det ha en annan. Jag har sällan känt mig så förnedrad, och samtidigt är det just känslan av förrorättelse som talar om för mig att jag är värd respekt. Såhär får man inte göra mot mig, man får inte säga så, och den brinnande känslan inom mig säger mig att jag faktiskt har ett värde.

Efter noter skällde jag ut henne, och det var faktiskt precis rätt sak att göra. Jag brusar sällan upp - i princip aldrig på främlingar - men hon förtjänade faktiskt att få höra att det hon sagt inte var okej. Även fast hon bad om ursäkt har jag fortfarande inte repat mig, jag känner mig fortfarande kränkt, och jag kan nog behöva gråten ett tag till. Men bara ett litet tag.