Jag skummar igenom mina gamla bloggkapitel, och inser hur mycket jag förändrats sen de skrevs. Hur mitt språkbruk förändrats, hur mina värderingar förändrats, hur mitt materiella liv förändrats. Det är runt två år sedan jag tog ner bloggen, och sedan dess har den legat nere. Av någon anledning kände jag ett behov av att ladda upp den igen, och fortsätta där jag slutade, just för att det har hänt så pass mycket under det här två-åriga uppehållet.
När jag läser mina gamla inlägg så läser jag om en tjej som inte är riktigt samma kvinna som jag är idag. Läsandet berättar för mig om en person som verkar ha många funderingar över hur queera och feministiska aktivister ska förhålla sig till henne. Att det var så viktigt för mig gör det tydligt att jag bytt ut min umgängeskrets till väldigt stora delar. Sällan loggar jag in på Qruiser, och det var två år senast jag besökte Pride eller något annat HBT-evenemang. Läsandet berättar också om en person som har ett ganska explicit språkbruk och som skriver mycket om sexualitetsrelaterade ämnen. Ibland låter jag nästan kaxig, då jag växlar mellan svenska och engelska - och hippa begrepp för olika sexuella identiteter får mig att sätta kaffet i halsen. Läsandet berättar också om en person som börjat yrkesarbeta, och som verkar trivas i tristessen. Idag har jag prioriterat ner jobb och konsumtion till minimala nivåer för att kunna förverkliga mina konstnärliga ambitioner, främst via olika musikaliska projekt och konstellationer. Mitt första kärleksförhållande har både initierats, intensifierats och avslutats, och jag är inte alls den närhetstörstande exhibitionist jag verkar ha varit på den tiden jag bloggade. Offerkoftan märkt "sex & kärlek" har jag förhoppningsvis tagit av mig för alltid. Idag vet jag att jag har samma möjligheter att inleda relationer som alla andra. Helt enkelt verkar jag ha lugnat ner mig! Kanske min andra pubertet faktiskt är slut?
På avstånd har jag emellanåt kollat vad som händer i Sverige när det gäller den könskorrigerande vården och politiken kring den. Främsta informatör har varit Trollhares blogg som alltid är väldigt välskriven, och som leker med och kastar om ord på ett sätt jag själv uppskattade att göra på den tid jag skrev mycket om just könsidentitet. Mycket tack vare honom verkar många av de perspektiv på könsidentitet som på min tid bemöttes med skepticism snarare blivit nästan standard i såväl queera som feministiska sammanhang. Socialstyrelsens utredning om transsexualism som nyligen släpptes - samt massmedias reaktion på den - visar att något hänt i Sverige gällande synen på de här frågorna, och även queervärlden och den feministiska politiska världen verkar ha uppnått ett klimat jag inte längre behöver stoppa huvudet i sanden inför. Eller så är det jag som mognat?
Med nyfikenhet är jag tillbaka!
Inlägg
Min bok — lika inbunden som jag själv
16 minuter sedan
Hej, jag tänkte på hur det hade gått för dig nuförtiden. Du kanske minns mig, det var jag som pratade med dig om en annan transtjej som du kanske kände. Det är iallafall skönt att höra att du har kommit över känslan av att vara oälskad. Jag har också lärt mig att gå vidare i livet.
SvaraRaderaLycka till i fortsättningen också.
Vad brukade du kalla dig? :)
SvaraRaderakram!
Jag har för mig att jag var anonym på den tiden också.
SvaraRaderaJag kommer ihåg att du var ledsen över att du blev ratad på qruiser.
Jag minns att jag berättade för dig att om de inte kan acceptera dig för den du är, så är det ändå ingen du vill ha något närmare umgänge med.
Ja, Qruiser undviker jag fortfarande! Även om jag har ett konto där. Pride likaså! Något skrämmer mig med de världarna, och jag vet inte varför. Gudskelov hittade jag en flickvän i min vardag som jag var tillsammans med i fyra månader, så den bitterheten har jag lämnat!
SvaraRaderaGratulerar. Själv så har jag samma problem som jag hade på den tiden, jag antar att det verkar finnas någon för alla, någonstans efter att ha hört din historia.
SvaraRaderaVad hade du för problem? Det är svårt att skilja anonyma människor från varandra. :)
SvaraRaderaDet var ju jag som kände 26 årsdagen närma sig utan att ens ha prövat att kyssa någon.
SvaraRaderaHmmm... jaaaaa, jag är ledsen, men jag minns faktiskt inte det! Att någon anonymt berättat om det på min blogg för mer än två år sen är inget jag lagt på minnet, har varken namn eller bild att relatera händelsen till som sagt...
SvaraRaderaDet är ok, jag antar att du har haft andra saker som varit viktigare i ditt liv än vad anonyma människor skrev i bloggkommentarer för två år sedan.
SvaraRaderaJa... jag antar att det är så! Låter ju inte så trevligt av mig, men ... det är nog så det är!
SvaraRaderaMen nog om minne och artighet, du säger att du är kvar i den situationen alltså? Hade du också ts-bakgrund, eller vad var din historia?
Nja, det var ju jag som hade träffat en tstjej, och som blev skrämd av hennes bakgrund.
SvaraRaderaJaså! Vad sorgligt! Men du har alltså fortfarande inte kysst någon, men du höll på att träffa en ts-tjej för några år sen, men då blev du skrämd av hennes bakgrund och därför förblev du okysst? :)
SvaraRaderaTja, jag hade ju möjligheten då, fast jag tog den inte.
SvaraRaderaIallafall jag antar att din historia om att du iallafall lyckades hitta en flickvän visar att det kanske trots allt finns någon där ute för alla. Somliga kanske bara får leta under längre tid.
Ja, men det handlar nog om en själv en hel del också. Det finns nog inte bara "någon" där ute för dig, utan flera stycken "någon", några, eller rentav "många" för dig, men det kan vara något i din självkänsla eller i dina handlingsmönster som gör att du aldrig hamnar i de situationerna där du möter de här människorna, eller om du möter dem, att du handlar efter mönster som gör att den formen av intresse inte initieras.
SvaraRaderaJag märker att jag själv burit med mig mkt sånt, och fortfarande har en hel del kvar. När det blir "sex", eller "kärlek" eller åtminstone "INTRESSE" i luften riktat mot mig blir jag lite rädd och sätts ofta i ett "felsäkert läge" (om man ska använda datortermer som metaforer) där jag liksom beter mig som om jag inte alls fattar var det handlar om, som om jag är blind för det, trots att jag ser det. För jag vet inte hur jag ska göra annars, eller är rädd för konsekvenserna om jag svarar på det, trots att jag kanske är intresserad. Eller ÄR jag det? Jag frågar mig själv hur intresserad jag är, och gör alldeles för stor grej av det inom mig. De flesta andra runt mig verkar inte leva som om en liten flirt är livsavgörande, men jag kan bete mig så och därför bli sådär stel och "medvetet blind/dum/oförstående". Och jag tror det handlar om dålig självkänsla till följd av att jag börjat så sent i livet med allt sånt, och detta pga att jag tidigare levt i fel kropp.
Jo, det är kanske så som du säger.
SvaraRaderaJag kanske har något liknande, ingen könsdysmorfi, men däremot en kropp som inte ens jag ansåg var attraktiv. Får du också en känsla av att alla andra människor bara sög i sig hur det sociala spelet fungerar när de växte upp, medan du bara stod och tittade på?
Jag funderade en del, på relationsfronten så är ju livet inte rättvist, en del har tillgång till mer än de någonsin skulle önska sig, andra har aldrig tillgång till något. Känner du någonsin en önskan att livet kunde vara orättvist till din fördel?
Om jag önskar livet vara orättvist till min fördel? Nej, aldrig. Jag önskar starkt och ständigt att livet ska vara rättvist för oss alla. Jag tror att vi alla är Ett egentligen, och jag leds av min tro. I den Enheten kan vi inte hierarkisera, för alla andra är du själv, du själv är alla andra.
SvaraRaderaDäremot kan jag känna igen det där du skriver om att titta på när de andra lär sig det sociala spelet. Jag ville ju inte och förmådde mig inte att lära mig det sociala spelet i det kön som tillskrev mig på den tiden, och när jag nu sent i livet fått rätt kropp så är det också sent i livet att lära sig hur man använder olika sociala koder associerade till detta kön. Först att använde de sociala koderna bara för att verka vara en någorlunda vettig människa, och på längre sikt att använda dem för att verka vara en ovanligt vettig människa, så att jag dessutom ska bli omtyckt och hitta någon att dela livet med. :) Och det verkar ju vara på väg! Vänner har jag inte alls svårt att få, där är det snarare så att människor flockas kring mig. Därför är det märkligt att det blir en sån skillnad just när det kommer till kärleksrelationer. Men jag tänker att det beror nog på min egen rädsla på området. Eller något djuriskt - min kemiska hormoner kanske inte innehåller tillräckligt med feromoner...? :P
Ok, det är nog en mer livsbejakande hållning än att gå omkring och se på allt alla andra har som man inte själv har. Det är kanske inte så viktigt med alla tillfälliga relationer som en del människor lyckas med, det är iallafall ingenting som jag känner att jag skulle vilja ha.
SvaraRaderaDet är iallafall bra att du har lätt att få vänner. Det är något som jag aldrig har haft lätt för, jag har aldrig haft lätt för det här med kallprat, jag pratar gärna med människor, men jag har aldrig känt det värt att prata bara för att det inte ska vara tyst. Jag tror iofs aldrig att det är någon mer än just tstjejen jag berättade om som uttryckt någon form av sexuellt intresse riktat mot mig. Fast det kommer väl en tid för oss alla, får vi hoppas.
Det kommer en tid för dig också, men du är själv delaktig i att se till att den tiden kommer. Det du önskar kan du självklart få, men är du helt passiv så blir det svårare att dra till dig det du behöver. Man har alltid en del i sin livssituation och de mönster som återkommer.
SvaraRaderaHar du svårt för relationer på nåt sätt du tror är ovanligt för just dig? Har du t ex svårt för sociala koder?
Är det omvända världen nuförtiden? Jag kommer ihåg att förra gången så var det jag som muntrade upp dig, att din tid också skulle komma någon gång.
SvaraRaderaNu känns det som att du muntrar upp mig.
Jag vet inte. Jag blev ju väldigt mycket mobbad när jag växte upp, så jag har utvecklat räddlsa mot att möta nya människor. Jag antar att det avspeglar sig på kroppspråk och sådana saker. Fast det känns som en spiral, ju oftare jag blir ratad ju mer hopplöst känns det, och jag antar att det syns på ännu mer nedstämt kroppsspråk. Tror du att det kan vara något liknande för dig?
Jag tror jag vet precis vad det är för mig, det är att jag inte vågar vilja. Så länge jag inte vågar vilja det jag vill så skickar jag inte ut entydiga signaler, utan istället tvetydiga. Och det tolkas som att jag inte är tillräckligt intresserad.
SvaraRaderaSkillnaden mellan mig och andra där är att andra inte verkar behöva vara SÅ intresserade för att ha en liten romans som de sen glömmer bort. För mig har även de små romanserna blivit en så STOR GREJ för att jag har ju liksom inte haft sex med 30 personer som en del av mina vänner, utan snarare med 1-3 personer beroende på vad man räknar som sex. Så för mig är den där 4:e personen ändå ingen grej jag bara gör, allt känns STORT för mig, och därför vill jag veta att jag verkligen vill fullt ut, och det tar tid för mig att veta vad jag vill och jag menar, många verkar vilja att det ska gå fortare...
Sen vägrar jag konsekvent spela såna där fula romantiska spel. Att spela svårfångad och göra svartsjuk och hålla på hit och dit. Det tillhör också min livsåskådning att alltid försöka vara så ärlig i mitt tal jag bara kan, och därför har jag svårt att t ex försöka vara ointresserad fast jag är superintresserad. Och de som spelar spelen tycker ju att det är oattraktivt när nån är "för PÅ". Så där får jag vänta på de få guldkorn som liksom jag uppskattar ärlighet.
Jag blev också mobbad som barn, men det känns det som om jag har lagt bakom mig. Har du fått nån hjälp att komma över detta, eftersom du fortfarande verkar ha men av det?
Ja, det verkar vara omvända världen, åtminstone upplever du det så som minns hur det var sist. :)
Ok, så du tror iallafall att det finns människor som är sexuellt intresserade av dig?
SvaraRaderaJag har nämnligen hitills stött på en enda person som uttryckt någon form av intresse för mig på det sättet.
Jag känner igen det där dilemmat. Jag skulle ju gärna vilja träffa en kvinna som jag ville leva resten av livet med, men samtidigt är jag lite rädd för att inte ha prövat mer än just henne. Fast det kanske är så att om det händer så kommer jag ändå inte vara sugen på att pröva någon annan.
Att du vägrar spela spel är en positiv egenskap, jag vet inte hur det är med lesbiska kvinnor men det finns iallafall väldigt många män som uppskattar ärlighet, att kvinnan säger om hon är intresserad eller inte.
Det där med mobbningen var kanske en poäng, för det känns som det är samma saker som kommer tillbaka igen.