I Universum får alla blomma

Verklighetens paradoxer ryms i en intuitiv "sanning" som kan upplevas, men inte förstås och beskrivas, då språk och logik utesluter möjligheten till parallella men motstridiga sanningar. När jag upplever djupet i ett universum som är precis bara vad det är - något som verkar både sakna mening och överflödas av mening - upplever jag en oförklarlig men underbar "sanning" som jag tror är vad många döper till "Gud".

Verkligheten, som den är. Alltet. Jorden som snurrar, stjärnorna på himlen, alla människor som lever sina liv och vill förstå det. Allt vad vi döper det till. Allt vad vi kallar det för. På samma gång. Och samtidigt ingenting.

Och varje liten organism, med sin syn på vad livet är, som skiljer sig från varje annan organisms syn, är EN del av detta Allt som tillsammans blir större än summan av delarna. DU är en del av Alltet, och DIN sanning adderas alltid till summan av alla sanningar, som ryms på en gång trots att de säger emot varandra. Och ändå rymmer helheten ALLT det där. Helheten ÄR alla de här motsägelserna. Är det inte underligt och underbart?

Och varje del finns. Varje del FÅR finnas. Universum tillåter, annars vore vi inte här. Hur konstigt något än kan vara ur någon människas synvinkel så är det fortfarande en del av mångfalden av allt som existerar, en del av detta allt som är summan av delarna. Universum accepterar vår existens, och det är det som är Guds Kärlek. Att vi finns här, och att vi bara gör det helt enkelt. Att vi kan det, att vi får det, och att vi är en del av allt. Vad vi än tycker om oss själva. Vad andra än tycker om oss. Så är vi här. Och vi finns i allra högsta grad när vi gör det (finns). Det tänker jag på när jag har svårt att acceptera någons åsikt för att den säger emot min åsikt. Dennas åsikt FÅR finnas. Och MIN åsikt också. På samma gång. Och ingen har rätt. Och båda har rätt. Och det är okej. Det är två saker som bara finns, på samma gång. Som snurrar runt i detta allt, och FÅR finnas eftersom det gör det. För allt ryms i Alltet. Delarna tillsammans ÄR Alltet, samtidigt som Alltet är mer än delarna tillsammans. Och ingenting är vad det är utan det som är något annat. Samtidigt som allt är samma sak: något som existerar i Universum.

Att allting ryms i alltet, det måste det göra. Trots att det inte GÅR rent logiskt, trots att NÅGON måste ha rätt rent logiskt, som att det MÅSTE finnas en mening, eller inte finns nån mening alls. Och i och med att allt ryms så är det också okej. Inget skulle finnas utan sin motsats. Inget skulle vara vad det var om det inte fanns annat. Så allt måste finnas, allt finns, och det är okej. Allting är okej. Jag är okej. Du är okej.

Du är en del av Världssjälen.

Universum älskar dig.

Det spelar ingen roll vad du känner dig som, vad du skäms för, vad du tänder på, vem du beundrar, vem du avundas, vem du vill vara, vem du inte vill vara - UNIVERSUM ÄLSKAR DIG. Och du får vara VAD du vill. Det är okej. För Universum älskar dig.

Just du är en del av världssjälen. I armod eller överflöd. I rätt kön eller fel kön eller på vägen däremellan. I synd eller rättfärdighet. I gråt eller skratt. I ilska eller närhet. Oavsett i vilken form, så är du ett av Guds alla ansikten.

Universum älskar oss.