Det queera aktörsskapets risk

Prideveckan är i princip över, och medan de flesta queera människor går i paraden tar jag det lite lugnt och försöker hitta tillbaka till min naturliga andning. Timme efter timme har jag lyssnat på oerhört intressanta men intellektuellt ansträngande seminarier om allt från cripsolidaritet till internationell transaktivism. Min hjärna blir nästan varm av allt tänkande, min sömn har varit ytlig - och trots alkoholfrihet har jag haft svårt att komma upp om morgnarna.

Nu måste jag verkligen fundera på vad jag vill med mig själv och min öppenhet gällande min bakgrund. De senaste tre åren har jag inte rört mig nästan alls i queera kretsar, och nu kommer allt tillbaka på en gång. Med råge, med storm, med bollar som sätts i rullning och växer sig större än jag trott. När en väl engagerat sig är det svårt att stänga av tankarna som snurrar allt snabbare i huvudet. Det blir som en myrstack av egna och andras känslor och tankar som liksom "kryllar" omkring en, och det måste en kunna vara i för att stå ut i den queera världen. Klarar en inte påfrestningen - det är då en går in i den queera väggen. Och det har jag gjort förut. Jag skulle vilja undvika att göra det igen.

Därför måste jag hitta en strategi för att hantera den mer utsuddade gränsen mellan privatliv och engagemang. Vem är jag i olika situationer och kontexter? Bör jag sträva efter att vara "olika" delar av mig själv, eller bör jag sträva efter att vara samma? Ska jag diskutera queerfrågor med alla jag träffar, eller bara de jag tror har intresse av det eller förståelse för det? Eller mår jag bättre av att krypa in i ett icke-queert snäckskal, där min egen queerhet bara går att se inifrån?

Svaren faller väl på plats så småningom. Det som behöver ske kommer att ske. Jag kan bara vänta, och se.