Den goda människan

Jag saknar en sida av mig.
Den genuint medmänskliga. Den som gör gott för andras skull. Den som bryr sig om...
...på riktigt.

Under en längre tid har jag haft känslan av att inte riktigt veta vad jag vill med mitt liv, samtidigt som jag velat optimera min livssituation. Genom att vrida och vända på de perspektiv som finns till hands har jag vant mig vid att anpassa situationer för att passa mig så bra som möjligt - om inte som handen i handsken så åtminstone näst intill. Som ett resultat av det i en situation där jag vet ganska lite om vad jag verkligen känner är det som återstår en känsla av tomhet. En känsla av att inte kunna välja det bästa för att ingenting verkar riktigt bra. Inte bra nog. Inte så bra som jag är van att ha det.

För några år sen, när mönstret tog vid, minns jag att det var en bra sak. Då ville jag bryta negativa mönster för mig själv; en situation jag hade fastnat i; jag ville vidare! Inte räckte det längre med att vara glad och tacksam över att få vara Jag, även om det är något jag kommer vara Universum evigt tacksam för. En glimt av att livet hade mer att erbjuda hade uppenbarat sig för mig, och jag var tvungen att utforska vad det var. Som en fortsättning på vad jag hittills lärt mig om livets gåtor ville jag fortsätta följa min magkänsla. Det var magkänslan som fört mig rätt när det kom till min sanna könstillhörighet. Magkänslan - detta gåtfulla varande - visste nog mer om livets syfte med mig.

En bok om att utveckla sin sanna potentiell fick mig att börja fundera på vad JAG vill. Bokens tes var att vi gör väldigt mycket för att bli omtyckta, och många gånger kompromissar bort våra hemliga drömmar och önskningar för detta ändamål. Som läsare fick jag prova olika övningar, och en av övningarna gick ut på att föreställa sig vara ett riktigt galet "original" och vad jag skulle göra då - om jag HELT gick min egen väg utan att alls bry sig om andras åsikter om mig. Meningen var inte att läsaren sen skulle göra precis det, men det kunde vara en fingervisning på åt vilket håll ens undanträngda livsdrömmar låg.

På den tiden var det helt rätt för mig. Precis detta var vad jag behövde just då. När jag sen lät magkänslan styra in mig på rätt väg så föll många bitar på plats, återigen. Livet lärde mig nya saker om mig själv, jag fick en allt tydligare bild av min fulla potential.

Men det var då. Min magkänsla var tydlig. Det är den inte nu. Efter några fantastiska år har jag landat och det är dags att välja nya vägar. Tyvärr har jag ingen om vad jag vill. Inte den blekaste. Magkänslan informerar mig inte alls om vad jag verkligen vill, utan bara om vad jag inte vill. Samtidigt har jag kvar mönstret av att vilja optimera min livssituation, vilket gör att jag mer och mer känner mig som en renodlad egoist. Allt är tråkigt och allt ska samtidigt vara på mitt sätt. Det ska gagna mig, ultimat. Kvar återstår tomhet där tidigare livsdrömmar och magkänsla fick mig att tro, våga, hoppas.

Uppgiven efter ännu en dag slog det mig innan jag somnade in hur mycket jag saknat en mer känslomässigt närvarande, öm, innerlig, empatisk, omsigbryende sida av mig själv. Den som gör saker inte främst för att optimera sin egen situation, utan för att världen ska bli en bättre plats att leva på. För alla. Den som inte sätter sig själv främst i alla lägen - den som inte spelar empatisk för att det gagnar ens syften - utan för att det känns rätt. För att det ger en djup andlig tillfredställelse att ärligen ha andras väl och ve i åtanke.

Jag är så otroligt trött på mig själv och mitt Ego.
Ande, var är du? Du Världssjäl som minns hur medmänsklighet känns? Du Enhet som är resultatet av oss alla? Får jag bli ett med Er igen? Får jag vara en hjälpsam och meningsfull Del av Heheten? Ack, Kärlek - kan vi smälta samman igen? För mig dit jag hör hemma, där jag gör mest nytta, där min egen existens spelar roll. Inte för min skull enbart - utan för alla de jag har omkring mig och fler därtill.