Blomma Bladsdotter berättar

Den goda människan

2011-08-22T12:54:00.003+02:00

Jag saknar en sida av mig.
Den genuint medmänskliga. Den som gör gott för andras skull. Den som bryr sig om...
...på riktigt.

Under en längre tid har jag haft känslan av att inte riktigt veta vad jag vill med mitt liv, samtidigt som jag velat optimera min livssituation. Genom att vrida och vända på de perspektiv som finns till hands har jag vant mig vid att anpassa situationer för att passa mig så bra som möjligt - om inte som handen i handsken så åtminstone näst intill. Som ett resultat av det i en situation där jag vet ganska lite om vad jag verkligen känner är det som återstår en känsla av tomhet. En känsla av att inte kunna välja det bästa för att ingenting verkar riktigt bra. Inte bra nog. Inte så bra som jag är van att ha det.

För några år sen, när mönstret tog vid, minns jag att det var en bra sak. Då ville jag bryta negativa mönster för mig själv; en situation jag hade fastnat i; jag ville vidare! Inte räckte det längre med att vara glad och tacksam över att få vara Jag, även om det är något jag kommer vara Universum evigt tacksam för. En glimt av att livet hade mer att erbjuda hade uppenbarat sig för mig, och jag var tvungen att utforska vad det var. Som en fortsättning på vad jag hittills lärt mig om livets gåtor ville jag fortsätta följa min magkänsla. Det var magkänslan som fört mig rätt när det kom till min sanna könstillhörighet. Magkänslan - detta gåtfulla varande - visste nog mer om livets syfte med mig.

En bok om att utveckla sin sanna potentiell fick mig att börja fundera på vad JAG vill. Bokens tes var att vi gör väldigt mycket för att bli omtyckta, och många gånger kompromissar bort våra hemliga drömmar och önskningar för detta ändamål. Som läsare fick jag prova olika övningar, och en av övningarna gick ut på att föreställa sig vara ett riktigt galet "original" och vad jag skulle göra då - om jag HELT gick min egen väg utan att alls bry sig om andras åsikter om mig. Meningen var inte att läsaren sen skulle göra precis det, men det kunde vara en fingervisning på åt vilket håll ens undanträngda livsdrömmar låg.

På den tiden var det helt rätt för mig. Precis detta var vad jag behövde just då. När jag sen lät magkänslan styra in mig på rätt väg så föll många bitar på plats, återigen. Livet lärde mig nya saker om mig själv, jag fick en allt tydligare bild av min fulla potential.

Men det var då. Min magkänsla var tydlig. Det är den inte nu. Efter några fantastiska år har jag landat och det är dags att välja nya vägar. Tyvärr har jag ingen om vad jag vill. Inte den blekaste. Magkänslan informerar mig inte alls om vad jag verkligen vill, utan bara om vad jag inte vill. Samtidigt har jag kvar mönstret av att vilja optimera min livssituation, vilket gör att jag mer och mer känner mig som en renodlad egoist. Allt är tråkigt och allt ska samtidigt vara på mitt sätt. Det ska gagna mig, ultimat. Kvar återstår tomhet där tidigare livsdrömmar och magkänsla fick mig att tro, våga, hoppas.

Uppgiven efter ännu en dag slog det mig innan jag somnade in hur mycket jag saknat en mer känslomässigt närvarande, öm, innerlig, empatisk, omsigbryende sida av mig själv. Den som gör saker inte främst för att optimera sin egen situation, utan för att världen ska bli en bättre plats att leva på. För alla. Den som inte sätter sig själv främst i alla lägen - den som inte spelar empatisk för att det gagnar ens syften - utan för att det känns rätt. För att det ger en djup andlig tillfredställelse att ärligen ha andras väl och ve i åtanke.

Jag är så otroligt trött på mig själv och mitt Ego.
Ande, var är du? Du Världssjäl som minns hur medmänsklighet känns? Du Enhet som är resultatet av oss alla? Får jag bli ett med Er igen? Får jag vara en hjälpsam och meningsfull Del av Heheten? Ack, Kärlek - kan vi smälta samman igen? För mig dit jag hör hemma, där jag gör mest nytta, där min egen existens spelar roll. Inte för min skull enbart - utan för alla de jag har omkring mig och fler därtill.

Det queera aktörsskapets risk

2011-08-06T14:38:00.003+02:00

Prideveckan är i princip över, och medan de flesta queera människor går i paraden tar jag det lite lugnt och försöker hitta tillbaka till min naturliga andning. Timme efter timme har jag lyssnat på oerhört intressanta men intellektuellt ansträngande seminarier om allt från cripsolidaritet till internationell transaktivism. Min hjärna blir nästan varm av allt tänkande, min sömn har varit ytlig - och trots alkoholfrihet har jag haft svårt att komma upp om morgnarna.

Nu måste jag verkligen fundera på vad jag vill med mig själv och min öppenhet gällande min bakgrund. De senaste tre åren har jag inte rört mig nästan alls i queera kretsar, och nu kommer allt tillbaka på en gång. Med råge, med storm, med bollar som sätts i rullning och växer sig större än jag trott. När en väl engagerat sig är det svårt att stänga av tankarna som snurrar allt snabbare i huvudet. Det blir som en myrstack av egna och andras känslor och tankar som liksom "kryllar" omkring en, och det måste en kunna vara i för att stå ut i den queera världen. Klarar en inte påfrestningen - det är då en går in i den queera väggen. Och det har jag gjort förut. Jag skulle vilja undvika att göra det igen.

Därför måste jag hitta en strategi för att hantera den mer utsuddade gränsen mellan privatliv och engagemang. Vem är jag i olika situationer och kontexter? Bör jag sträva efter att vara "olika" delar av mig själv, eller bör jag sträva efter att vara samma? Ska jag diskutera queerfrågor med alla jag träffar, eller bara de jag tror har intresse av det eller förståelse för det? Eller mår jag bättre av att krypa in i ett icke-queert snäckskal, där min egen queerhet bara går att se inifrån?

Svaren faller väl på plats så småningom. Det som behöver ske kommer att ske. Jag kan bara vänta, och se.

I Universum får alla blomma

2011-01-08T14:25:00.003+01:00

Verklighetens paradoxer ryms i en intuitiv "sanning" som kan upplevas, men inte förstås och beskrivas, då språk och logik utesluter möjligheten till parallella men motstridiga sanningar. När jag upplever djupet i ett universum som är precis bara vad det är - något som verkar både sakna mening och överflödas av mening - upplever jag en oförklarlig men underbar "sanning" som jag tror är vad många döper till "Gud".

Verkligheten, som den är. Alltet. Jorden som snurrar, stjärnorna på himlen, alla människor som lever sina liv och vill förstå det. Allt vad vi döper det till. Allt vad vi kallar det för. På samma gång. Och samtidigt ingenting.

Och varje liten organism, med sin syn på vad livet är, som skiljer sig från varje annan organisms syn, är EN del av detta Allt som tillsammans blir större än summan av delarna. DU är en del av Alltet, och DIN sanning adderas alltid till summan av alla sanningar, som ryms på en gång trots att de säger emot varandra. Och ändå rymmer helheten ALLT det där. Helheten ÄR alla de här motsägelserna. Är det inte underligt och underbart?

Och varje del finns. Varje del FÅR finnas. Universum tillåter, annars vore vi inte här. Hur konstigt något än kan vara ur någon människas synvinkel så är det fortfarande en del av mångfalden av allt som existerar, en del av detta allt som är summan av delarna. Universum accepterar vår existens, och det är det som är Guds Kärlek. Att vi finns här, och att vi bara gör det helt enkelt. Att vi kan det, att vi får det, och att vi är en del av allt. Vad vi än tycker om oss själva. Vad andra än tycker om oss. Så är vi här. Och vi finns i allra högsta grad när vi gör det (finns). Det tänker jag på när jag har svårt att acceptera någons åsikt för att den säger emot min åsikt. Dennas åsikt FÅR finnas. Och MIN åsikt också. På samma gång. Och ingen har rätt. Och båda har rätt. Och det är okej. Det är två saker som bara finns, på samma gång. Som snurrar runt i detta allt, och FÅR finnas eftersom det gör det. För allt ryms i Alltet. Delarna tillsammans ÄR Alltet, samtidigt som Alltet är mer än delarna tillsammans. Och ingenting är vad det är utan det som är något annat. Samtidigt som allt är samma sak: något som existerar i Universum.

Att allting ryms i alltet, det måste det göra. Trots att det inte GÅR rent logiskt, trots att NÅGON måste ha rätt rent logiskt, som att det MÅSTE finnas en mening, eller inte finns nån mening alls. Och i och med att allt ryms så är det också okej. Inget skulle finnas utan sin motsats. Inget skulle vara vad det var om det inte fanns annat. Så allt måste finnas, allt finns, och det är okej. Allting är okej. Jag är okej. Du är okej.

Du är en del av Världssjälen.

Universum älskar dig.

Det spelar ingen roll vad du känner dig som, vad du skäms för, vad du tänder på, vem du beundrar, vem du avundas, vem du vill vara, vem du inte vill vara - UNIVERSUM ÄLSKAR DIG. Och du får vara VAD du vill. Det är okej. För Universum älskar dig.

Just du är en del av världssjälen. I armod eller överflöd. I rätt kön eller fel kön eller på vägen däremellan. I synd eller rättfärdighet. I gråt eller skratt. I ilska eller närhet. Oavsett i vilken form, så är du ett av Guds alla ansikten.

Universum älskar oss.

Glad att jag är tjej!

2010-12-24T23:46:00.002+01:00

Åh, jag sitter här och är glad över att jag är tjej! Tänk så fantastiskt. Och i åtta år snart, om man räknar sen jag började leva som kvinna. Sju år om man räknar sen jag påbörjade hormonbehandlingen. Sex år sedan jag gick över någon gräns där man passerar nästinill jämt, och fem år sedan jag blev van vid att passera så pass att jag blev förvånad om jag någon gång inte gjorde det. Fyra år sedan jag gjorde vaginaplastiken. Tre år sedan bröstförstoringen. Och nu sitter jag här och firar min jag vet inte vilken jul i ordningen sedd som tjej av min familj.

Och jag har nått ytterligare ett mål ganska nyligen. Jag har lärt mig att sjunga i min huvudklang, och få det att låta som om jag vore född kvinna. Det är inte ens som en kontratenor jag låter, utan verkligen genomkvinnligt. Tycker jag i alla fall, och det gör mig oerhört glad och får mig att känna mig med varenda andetag djupt tacksam gentemot Universum som tillåtit det här, och gjort det möjligt. Det är en omöjlighet men det har blivit möjligt. Så känns det. Det är ett under. Verkligen ett under. Magiskt. Överjordiskt. Jag är kvinna! Från topp till tå, från underhudsfett till frisyr, från klitoris till röstklang. Ett under. Underbart!

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul!

Julmys i hemstaden

2010-12-22T23:29:00.003+01:00

Ofta känns det lite dubbelt att åka tillbaka till min barndoms hemstad, bort från min trygga bubbla där alla ser mig som tjej - för att jag varit det i åtta år och så länge alla mina nya vänner känt mig - och hit, till det ställe där jag en gång levde som något annat, och påbörjade den långa processen att korrigera mitt kön. Hemma där jag bor går jag ut som jag är, osminkad oftast, och tänker inte på mitt kön något särskilt alls, men här, här är det som att jag sätter på den gamla radarn igen, den som ska läsa av om andra tycker att jag passerar eller inte. Hur ser folk på mig? Hur blir jag bedömd? Och usch, vilken stress det är. Jag kan inte bara vara här, där jag växte upp. Ska jag ner på stan och julhandla måste håret vara perfekt uppsatt, och jag sminkar mig med rouge som jag aldrig använder annars. För här räknar jag med att bli bedömd, och här har jag något att leva upp till. Där jag bor behöver jag inte göra nåt alls för att passera, och människor blir chockade när jag berättar om min bakgrund. Men här, här känns det som om människor tittar på mig med andra ögon. För de vet hur jag såg ut förut. De vet vad jag hette. Med deras ögon skulle de kanske inte ens tro mig om jag sa att det finns människor jag känt i flera år som inte känner till att jag har transsexuell bakgrund...

Men men. Saker är som de är. Jag får acceptera.

Hursomhelst är det trevligt att vara här och förbereda julen med mina föräldrar och syskon. Jag känner verkligen att min familj och hela min släkt helt och hållet har accepterat att jag är tjej. Rakt igenom. Jag är verkligen tacksam, VERKLIGEN tacksam för det!!

Den här sidan vill jag rekommendera:
http://www.transformering.se/
Det är en sida om könskorrigeringar för ungdomar. Jag var ungdom när jag började min process kring 21 års ålder, och nu är jag snart 29. Nu är jag väl snarare "ung vuxen". Jag är glad att se att det finns så mkt bra information nu för tiden.

För övrigt har jag återpublicerat massa gamla inlägg idag. Jag hade tagit bort dem eftersom jag tyckte att jag ältade min transsexualism för mycket. Men sen nu så tänkte jag att de som klickar in sig på den här sidan säkert gör det för att de vill läsa om transsexualism... så då kan de där inläggen lika gärna få stå där, även om jag känner mig lite fånig när jag själv läser dem. Ha tålamod med att jag inte alltid var politisk korrekt när jag skrev dem. Det var då. Nu är nu.

Kram!

Att uppnå Cissexualism

2010-08-14T15:23:00.003+02:00

När jag påbörjade min könskorrigering var målet aldrig att bli ett nytt kön eller en transkvinna, utan att bli just kvinna. Jag minns att jag började använda begreppet "cisnormativitet" långt innan det blev ett etablerat begrepp i Sverige - så vitt jag vet åtminstone. Det var i mina genusstudier som jag på egen hand hade hittat texter där begreppet diskuterades, som en norm som reglerar vad människor med ovanliga könade erfarenheter och identiteter får vara och inte vara.

Idag har CIS-begreppen blivit etablerade, men den rådande tolkningen verkar ha glömt en detalj som för mig kändes väldigt viktig. Detaljen att även en person med någon form av transerfarenhet faktiskt kan uppnå cissexualism, bli en cisperson - rentav bli cisnormativ om oturen är framme.

Hur går det till då? Är inte en cissexuell person någon som är född utan transsexualism och som aldrig kommer uppleva någon form av inre eller tillskriven könsotydlighet? Jo, det är definitionen om vi pratar erfarenheter. Men om vi pratar identitet? Om jag slutar identifiera mig med min transsexuella korrigering, och av min omgivning blir tillskriven enbart den könstillhörighet jag själv identifierar mig med, så att den inre och tillskrivna skillnaden mellan mig och andra kvinnor utplånas, är jag då inte kvinna som alla andra? Har jag inte uppnåt en cissexuell status då, är jag inte i konsekvens samma sak som andra kvinnor - åtminstone samma som andra infertila kvinnor? Eller är det en status som är omöjlig att nå?

Om du hävdar att det är en status (social och faktisk) som är komplett omöjlig för mig att nå - det är då jag skulle hävda att du är cisnormativ. Jag skulle hävda det därför att du i och med det uttalandet reglerar vad jag får vara och inte vara för typ av könad varelse. Jag skulle hävda det för att du normativt förhindrar mig ett varande som jag kämpat för att uppnå, och som jag själv tycker mig ha lyckats att uppnå (utom när jag tvivlar på mitt egenvärde och att mina upplevelser är värda att tas på allvar).

Precis som att cisnormativitet kan vara att utgå från att alla är cispersoner eller att anse cissexuella erfarenheter vara mer mänskliga än transsexuella erfarenheter skulle jag också vilja hävda att cisnormativitet kan vara att förhindra någon med transerfarenhet att uppnå status som cissexuell. Jag skulle vilja utvidga den rådande tolkningen av ordet "cisnormativitet" med just detta. Jag skulle vilja se det som ett begrepp som handlar om alla former av regleringar kring andra människors könade varande.

Och därigenom vill jag också hävda att även de som själva har transerfarenheter som hindrar mig från detta är cisnormativa. Med andra ord så är cisnormen då något som upprättshålls av alla människor, cispersoner som transpersoner, och inte bara av de som själva saknar transerfarenheter.

Det är verkligen jättebra att många politiska partier vill införa ett tredje juridiskt kön, för det är många som har ett behov av det. Men jag hoppas också, och det förutsätter jag, att det kommer att finnas ett val vid fastställande av ny könstillhörighet, så att det inte blir en slasktillhörighet för alla personer som en cisnormativ stat tycker saknar entydigt kön. Men det är jag egentligen inte orolig för, normen kommer nog snarare väga över åt andra hållet (att det tredje könet kanske blir svårare att uppnå). Men det beror helt på värderingarna hos de som har makten över oss.

Nåja, nu låter jag sådär hård igen, och det tycker jag inte om. Troligt är att jag raderar det här inlägget med tiden, sådär som jag gör ibland. :)

Universums kärlek

2010-08-02T12:00:00.004+02:00

Det var det här jag menade när jag sa till mig själv att Universums goda krafter kommer se till att förståelsen ökar utan min aktiva inblandning. När jag påbörjade min egen resa var jag alltid i försvarsposition - människor förstod inte, och det gjorde mig arg. Ständigt laddad med argument förklarade jag krig mot en oförstående värld. Efter att jag rott min själ i den rätta kroppens hamn lugnade jag ner mig, och blev mer och mer ödmjuk inför andras sanningar; så fullkomligt övertygad om att min egen Sanning känns sann nog för att räcka åt mig. Jag grävde ner mina argument i en djup grop, och rodde själen till en lugnare del av hamnen.

Övertygad, kände jag mig, att det löser sig ändå. Det blir bra. Jag behöver inte göra något. Låt de andra gräla om vad kön är för något. Låt de mest extrema åt ena hållet diskutera sig röda med de mest extrema åt andra hållet. Om frågan stöts och blöts tillräckligt länge kommer de nog fram till något bra till slut. Det måste bli så, tänkte jag - det kändes som en naturlag. Det kommer bli som det ska bli, hur det än blir.

Och det blev det.

Med spänning ser jag alla Sveriges självaste partiledare just stöta och blöta min fråga. Och alla verkar rörande överens om att vi ska tas på allvar och att vi måste garanteras en bra och jämlik vård. Inte ett ord i luften ifrågasätter allvaret i vår situation eller tillståndets existensberättigande. Medierna har rapporterat med en stor medvetenhet på sistone, politikerna har tagit över den medvetna stafettpinnen, och nu verkar frågan om könsidentitet och könskorrigeringar tillhöra allmänbildningen på samma sätt som frågan om sexuella läggningar länge gjort.

TRANSSEXUALISM HAR BLIVIT FOLKLIGT.

Plötsligt känner alla minst en som genomgår eller har genomgått en könskorrigering, och vännen eller släktingen med transsexualism har blivit den nya "bögkompisen". Vi är alltså inte så ovanliga längre, utan alla känner någon i vår situation, och därför har alla blivit medvetna om vad könsidentitet handlar om, hur vår situation fungerar med vård och bemötande, och som en konsekvens finns det massor av människor där ute i landet som vill oss väl. Vi är överallt, TV gör reportage efter reportage om helt vanliga män och kvinnor med transsexuell bakgrund, och tidningarna diskuterar våra rättigheter istället för att göra sensationella reportage om vår blotta existens. Svenska folkets medvetenhet om vad transsexualism är och hur det fungerar har gått från obefintlig till nästan helt tillfredställande på otroligt kort tid. Och plötsligt finns det massor av förebilder för kommande generationer.

Mina argument ligger fortfarande nedgrävna i den där gropen. De behövs inte längre. Frågan löser sig ändå, utvecklingen går åt det håll det ska gå. Medvetenheten ökar utan min hjälp, utan min inblandning, jag behöver inte kämpa, inte slåss, inte försvara mig. Jag behöver bara vara. Det är en enorm skillnad om jag outar mig för någon idag jämfört med när jag gjorde det för bara tre år sedan. Idag vet folk redan vad det handlar om, och jag behöver inte utbilda varenda kotte som jag bekänner min historia för.

Den här erfarenheten är ju enormt häftig såklart, och det ökar min tillit till att Universum vill väl. När man har ett rent hjärta och ett gott syfte med sina önskningar så får man hjälp av de goda krafterna. Helt i linje går det också med vad en vän sa till mig om att hela Universum kommer genomgå en medvetandehöjning under de kommande åren, där vi inser att vi alla är Samma Sak, en enda Enhet, och att vi därför inte kommer kunna behandla andra eller oss själva illa på samma sätt som vi gjort historiskt. Kärleken är här för oss, och det är bara att vakna upp och ta emot den.

Tiden som går...

2010-07-08T10:54:00.001+02:00

Jag skummar igenom mina gamla bloggkapitel, och inser hur mycket jag förändrats sen de skrevs. Hur mitt språkbruk förändrats, hur mina värderingar förändrats, hur mitt materiella liv förändrats. Det är runt två år sedan jag tog ner bloggen, och sedan dess har den legat nere. Av någon anledning kände jag ett behov av att ladda upp den igen, och fortsätta där jag slutade, just för att det har hänt så pass mycket under det här två-åriga uppehållet.

När jag läser mina gamla inlägg så läser jag om en tjej som inte är riktigt samma kvinna som jag är idag. Läsandet berättar för mig om en person som verkar ha många funderingar över hur queera och feministiska aktivister ska förhålla sig till henne. Att det var så viktigt för mig gör det tydligt att jag bytt ut min umgängeskrets till väldigt stora delar. Sällan loggar jag in på Qruiser, och det var två år senast jag besökte Pride eller något annat HBT-evenemang. Läsandet berättar också om en person som har ett ganska explicit språkbruk och som skriver mycket om sexualitetsrelaterade ämnen. Ibland låter jag nästan kaxig, då jag växlar mellan svenska och engelska - och hippa begrepp för olika sexuella identiteter får mig att sätta kaffet i halsen. Läsandet berättar också om en person som börjat yrkesarbeta, och som verkar trivas i tristessen. Idag har jag prioriterat ner jobb och konsumtion till minimala nivåer för att kunna förverkliga mina konstnärliga ambitioner, främst via olika musikaliska projekt och konstellationer. Mitt första kärleksförhållande har både initierats, intensifierats och avslutats, och jag är inte alls den närhetstörstande exhibitionist jag verkar ha varit på den tiden jag bloggade. Offerkoftan märkt "sex & kärlek" har jag förhoppningsvis tagit av mig för alltid. Idag vet jag att jag har samma möjligheter att inleda relationer som alla andra. Helt enkelt verkar jag ha lugnat ner mig! Kanske min andra pubertet faktiskt är slut?

På avstånd har jag emellanåt kollat vad som händer i Sverige när det gäller den könskorrigerande vården och politiken kring den. Främsta informatör har varit Trollhares blogg som alltid är väldigt välskriven, och som leker med och kastar om ord på ett sätt jag själv uppskattade att göra på den tid jag skrev mycket om just könsidentitet. Mycket tack vare honom verkar många av de perspektiv på könsidentitet som på min tid bemöttes med skepticism snarare blivit nästan standard i såväl queera som feministiska sammanhang. Socialstyrelsens utredning om transsexualism som nyligen släpptes - samt massmedias reaktion på den - visar att något hänt i Sverige gällande synen på de här frågorna, och även queervärlden och den feministiska politiska världen verkar ha uppnått ett klimat jag inte längre behöver stoppa huvudet i sanden inför. Eller så är det jag som mognat?

Med nyfikenhet är jag tillbaka!

Efter en lång paus...

2010-07-07T12:34:00.001+02:00

Vänner! Läsare! Underbara!

Jag är tillbaka för någon form av gästspel i bloggvärlden! De gamla inläggen är importerade från min hårddisk och tillbaka - jag misstänker att innehållet i dem kanske inte speglar mina åsikter idag (kanske hade jag en mer Benjaministisk hållning när jag skrev dem).

När jag kommer på hur man egentligen skötte designen kommer min blogg förhoppningsvis återigen se ut som den gjorde en gång i tiden. Tills vidare får ni nöja er med att åtminstone den fina loggan är där!

Ni som minns att jag länkade till er kan väl höra av er! Jag har hittat några via kommentarsfälten, men jag vet att jag länkade till betydligt fler bloggar!

Nu ska jag springa och bada!

Kärlek!

Min alldeles egna dagbok

2008-11-17T09:05:00.000+01:00

Just nu bloggar jag inte så mycket, eftersom jag istället skriver pappersdagbok. När jag inte behöver tänka på att människor kommer att kommentera mina tankar och känslor kan jag vara ärligare, tror jag, och jag behöver det just nu för min egen skull. Kanske publicerar jag senare här på bloggen något utdrag ur det jag skriver i min dagbok.

Riktigt mysigt är det, för jag sätter mig på olika caféer runtom i staden och skriver för mig själv. Funderar, läser lite, dricker te eller kaffe eller äter en hälsotallrik. Nästan som en tradition, bara alldeles för mig själv! Jag är väldigt social oftast, men känner att jag ibland missar en av de allra viktigaste relationerna: den till mig själv. Men vi håller på att lära känna varandra på djupet nu, jag och mina känslor, och det är verkligen givande!

Minut för minut

2008-09-28T12:13:00.000+02:00

Vi bestämmer minut för minut vilka vi vill vara. Hela tiden ändrar vi oss och sänder nya signaler till Universum; "det här är jag!". Direkt svarar Universum med att manifestera vår självuppfattning. En nästan omedelbar respons kan vi få på vår självuppfattning, från vår omgivning som omedvetet svarar på de signaler vi sänder ut.

Det är därför det är så viktigt vad vi tänker om oss själva. Att hålla oss tillbaka, att trycka ned oss själva får omedelbara konsekvenser. Att hylla oss själva, att älska våra väsen likaså! Gör dig inte mindre än vad du är - det kommer du bara ångra! Tro på ditt eget unika värde, tro att just du har något fantastiskt att bidra med till världen! För det har du - om du vill!

Livet är kort, men det vill oss väl. Eller rättare sagt: det vill vad vi vill med oss själva! Vad vill du med dig själv? Vem vill du vara? Leta inte efter vem du är, utan bestäm vem du vill vara och var den personen! Du är dig själv när du blir lycklig av den du är!

När gråten behövs

2008-09-07T16:20:00.000+02:00

Gråter mig genom sorgen, efter att hon sagt det jag aldrig någonsin ville höra någon säga. Tänker att jag borde gaska upp mig, samtidigt som jag känner att jag behöver gråten för att veta vad jag känner. Aldrig någonsin känner jag så tydligt vem jag är och vilka behov jag har som när jag är riktigt riktigt ledsen. Så nära mina innersta känslor som jag är när de riktigt svider inom mig, så nära är jag bara när tårarna rinner nedför kinderna, och kroppen skakar och hulkar av egen vilja.

Paradoxen - utan gråt, ingen glädje; för att ena sidan av myntet ska finnas måste det ha en annan. Jag har sällan känt mig så förnedrad, och samtidigt är det just känslan av förrorättelse som talar om för mig att jag är värd respekt. Såhär får man inte göra mot mig, man får inte säga så, och den brinnande känslan inom mig säger mig att jag faktiskt har ett värde.

Efter noter skällde jag ut henne, och det var faktiskt precis rätt sak att göra. Jag brusar sällan upp - i princip aldrig på främlingar - men hon förtjänade faktiskt att få höra att det hon sagt inte var okej. Även fast hon bad om ursäkt har jag fortfarande inte repat mig, jag känner mig fortfarande kränkt, och jag kan nog behöva gråten ett tag till. Men bara ett litet tag.

Acceptera könen!

2008-09-03T16:08:00.000+02:00

Vi är fastlåsta vid våra positioner. Våra sociala sfärer har omvandlats till ideologiska skyttegravar, där samtal inte är något vi möts i och lär oss förstå varandra genom, utan där vi istället ser en chans att göra våra röster hörda med målet att få den egna uppfattningen att så småningom dominera. Då alla vill bestämma hur vi ska tolka världen blir vi såklart lätt osams med människor som inte håller med oss, eller inte ser sakerna på samma sätt.

Kön är ju ett intressant exempel. Finns det någon kultur, något sammanhang där vi inte är förfärligt upptagna med att gräla om hur vi ska definiera vad det innebär att vara en könad varelse? Är det något utöver döden som vi människor har svårt att acceptera tror jag det är könens existens faktiskt. Samhällen har inte bara konventioner utan oftast även lagar som ska reglera hur könen definieras, ser ut och beter sig - inom de flesta familjer och bekantskapskretsar och arbetsplatser är könens vara och inte vara en ständigt brinnande fråga.

Hade kön inte väckt så starka känslor hade vi inte varit så upptagna med att styra och kontrollera könen. Så många teorier och ideologier vill ta patent på att definiera vad kön är, hur de uppstår, och vad som är meningen med dem. All form av vetenskap är besatt av kön. Fader och dotter Freud talade om hur könsidentiteter utvecklas, herr Darwin om hur och varför könen fortplantar sig, kyrkan om Guds mening med könen, feminismen om hur genussystemen begränsar oss som könade individer. Alla har vi det gemensamt att vi vill fastställa vad kön faktiskt är - och banne den som hindrar var och ens alldeles egna subjektiva uppfattning!

Vi vill inte att vår biologi och våra hormoner ska bestämma över oss, inte att staten eller kyrkan gör det, inte att normer gör det, inte att psykologiska processer gör det, inte att feminister eller queera gör det - inte någon! Uppfattningen att vi har hundraprocentigt självbestämmande över vilka vi är som människor är något som är väldigt viktigt för oss. "Du bestämmer inte över mig!", gastar vi åt våra meningsmotståndare och tillomed åt Livet självt, för ingenstans kan vi acceptera att det är något annat än vi själva som bestämmer. Autonomin - självständigheten - håller vi som allra heligast. Därför är det lika svårt att acceptera förekomsten av kön som att acceptera döden - för det är något som är så himla orättvist med hela idén att Universum ens skapat olika sorters kroppar åt oss - kroppar som sen inte ens varar för evigt...

Liksom mitt liv blir lite lättare varje gång jag lyckas acceptera att jag är en dödlig varelse blir det också lättare när jag slutar slåss mot Könen. Acceptansen medför en psykologisk lättnad, oavsett om min ilska för stunden beror på patriarkala orättvisor, förtryckande samhällssystem, korkade vetenskapsmän, könsidentitets-föraktande queers eller Livet självt som var så elakt att det skapade könade kroppar åt oss utan att fråga om vi ens ville vara könade varelser. Någonstans har vi inget val - nu finns det könade kroppar likväl som det finns en himla massa kulturer och subkulturer som bygger sina normsystem på subjektiva tolkningar av vad kropparna ska innebära. Hur mycket jag än stångar mitt huvud blodigt - mot alla dessa grupper - kommer jag bara blöda och blöda och blöda tills jag upphör stångandet och plåstrar om mig.

Att plåstra om mitt blödande huvud istället för att fortsätta stånga det mot ideologiska väggar - det känns som en tillfredställande metafor för vad jag vill säga. Vad jag talar om är nämligen den psykologiska lättnad som kommer med en accepterande hållning. Den sinnesro som kommer med insikten att det är dags att släppa kampen för att fullständigt förändra något som bara kan förändras lite i taget, minimalt. Visst kan vi påverka och utveckla förståelsen av kön, men vi kommer varken kunna förinta könens existens eller människors behov av att vara könade varelser nu när kropparna ändå finns. Vi kan föra politik för att minska orättvisorna som baseras på könstillhörighet, men under den livstid åtminstone jag har tror jag inte vi kommer uppnå en absolut rättvisa - speciellt inte globalt.

Acceptans - sådant begreppet används inom t ex den dialektiska beteendeterapin (DBT) - innebär inte att förkasta det man tror på och underkuva sig alla orättvisor man ställs inför. Snarare är det en acceptans där man fortsätter arbeta mot sina personliga mål i enlighet med sina personliga värderingar - samtidigt som man accepterar sakernas tillstånd i nuet. För att överhuvudtaget kunna förändra något kan det vara klokt att först acceptera dess existens, hur detta ting ter sig idag. Vill jag inte bo i en lägenhet gör jag klokt i att fundera på andra boendemöjligheter, men min psykologiska hälsa under tiden blir inte bättre av att jag bär på ett ständigt motstånd mot den lägenhet jag för stunden faktiskt bor i. Acceptans handlar om att släppa motståndet mot det som är, och ersätta det med en känsla av att det är okej att det är som det är just nu, tills vidare. Det som är kan vara allt från samhällets strukturer till sina inre känslor. Liksom vår egen förgänglighet, eller könens vara.

Hur mycket inre motstånd jag än känner för det kommer jag aldrig ifrån att jag har en könsidentitet - en könsidentitet jag inte valt själv. Jag har inte valt mina känslor. Därför var jag tvungen att kapitulera inför dem. Min medfödda kropp gick att förändra. Det gjorde inte mina känslor. Och idag när jag har det kön jag alltid känt mig som är det andra könade aspekter jag ibland har svårt att okeja inför mig själv - varför vill jag t ex vara feminin när jag är emot könsroller, varför vill jag bli accepterad som tjej även av människor jag tycker har vidriga definitioner av kön, varför vill jag ses som lika mycket kvinna som fittfödda kvinnor trots att jag faktiskt har en annorlunda historia, varför fortsätter jag vara så avundsjuk på fittfödda tjejer att jag nästan önskar könade kroppar inte fanns? Jag vet inte, men jag vet att det är så jag känner och jag känner när jag mår bra och när jag mår mindre bra. Jag måste kunna acceptera även mina mindre smickrande och korrekta känslor för att kunna arbeta med dem.

Höstens magi

2008-08-23T12:17:00.000+02:00

Ni vet ju att jag älskar årstidsväxlingar. Det spelar ingen roll vilken årstid som är på väg - när det plötsligt ligger en kommande årstid i luften utan att den förra riktigt tagit slut är det som magi. Jag fylls av en känsla av kärlek till livet, naturen har sin gång, sina cykler, precis som vi - med våra humör och perioder. Sällan känner jag mig lika mycket som en del av universum som när de första blommorna slår ut om våren, eller luften blir något kallare om hösten, eller när den första snön kommer, eller den första riktigt varma sommardagen med stekande sol. Nu är hösten på väg, jag känner det i hela kroppen - och jag älskar det! Tack, alla goda krafter, för att jag får uppleva och vara del av de eviga cirklarna som är livet; med pånyttfödelse, liv, ålderdom och död, i olika former, om och om igen... Just jag är en del av detta stora!

Sen led jag ändå pin för att va fin!

2008-08-23T12:07:00.000+02:00

Inte många dagar efter inlägget "man ska inte behöva lida pin för att va fin" fick jag vad jag tyckte var den ypperliga idén att köpa ett par högklackade skor. Aldrig tidigare har jag ägt något högklackat. Sällan hade jag föreställt mig att min gånghastighet skulle minska till hälften av min normala eller att det skulle kännas som att gå på lina vartän jag vandrade. Dessutom klämde det i tån! Den dagen led jag pin, just för att va fin.

Man ska inte lida pin för att va fin!

2008-08-16T19:28:00.000+02:00

Man ska inte lida pin för att va fin - det är mitt nya motto! Jag ser himlandes med ögonen på hur det skapats två läger gällande inställning till kläder, där det ena lägret positionerar sig med "man vill ju faktiskt va snygg och frääääsch" och det andra lägret positionerar sig med "hur fan kan man ta på sig nåt obekvämt för att se bra ut??" (kursiverade ord skall uttalas med föraktfull ton).

Ingen av dem verkar ha tänkt på den gyllene medelvägen - att se bra ut utan att klä sig obekvämt. Mitt alldeles egna bidrag till modebloggandet blir: använd klänning!

Byxor sitter ofta tajt. Man kan inte andas. Det är trist, för det är kul att andas. Byxor måste också kombineras med överdel. Ibland är överdelen sådan att man måste dra ner den hela tiden. Har man otajta byxor får man dra upp byxorna och ner tröjan. Värdelöst!

Klänning är ett överlägset plagg. Man bara klär på sig en sak på morgonen så är man klädd! Den sitter inte åt i midja eller mage, utan är som snyggast när den sitter lite löst åtminstone från under brösten och nedåt. Har man små bröst är det snyggt att strunta i BH - det sitter ändå bara åt och är jobbigt. Med klänning är det lätt som en plätt att kissa i skogen om man vill. Varma sommardagar kan man dessutom - om man är en smula oanständig - ta av sig trosorna en stund och stoppa dem i väskan, så blir det ännu lättare! Bara att huka sig och dra upp plagget! Det är ju bra att lufta underlivet ibland sägs det. Hihi!

Byxor å andra sidan, med den där gylfen som ska underlätta skogsurinerande för män, men inte hjälper kvinnor ett dugg! FY! Sedan jag i våras upptäckte klänningens överlägsenhet har jag inte använt byxor en enda gång. Det känns som nästan en revolt i dagens jeanssamhälle. Det behöver ju inte bli en tillbakagång till en heteronormativ rollfördelning mellan män och kvinnor - speciellt inte om man som jag tänkt leva med en kvinna. Man kanske tillomed kan se det som ett femme-inistiskt statement! Och förresten kan män börja ha klänning de med om de vill tycker jag.

Kläder som är både snygga och bekväma är med andra ord överlägsna! Man sitter bekvämt överallt, och känner sig fin om det är viktigt för en. Sen kan man ju fråga sig om det inte är en dålig sak att glädja sig åt att känna sig fin, men då är vi ute och traskar i ett icke livsbejakande träsk tycker jag. Tänk om våren, när allt blommar ut - att få vara en del av denna vackra natur, att smycka sig med blommor i håret och... Åtminstone jag vill liksom bli ett med naturen, en del av den, jag vill visa min vördnad för och tillhörighet med den underbara värld vi lever i!

Så nästa gång du väljer mellan snyggt och bekvämt - kom ihåg att man inte behöver lida pin för att vara fin!

Att välja vidsynthet

2008-08-16T10:36:00.000+02:00

Man kan fundera på om trångsynthet kontra vidsynthet är ett val, eller en inneboende egenskap hos en person. Oavsett vad man råkat få för egenskaper genom åren tänker jag att man alltid kan välja annorlunda, om man vill. Men har man en klar bild av hur världen ser ut, fungerar och borde vara; vad man kan och inte kan acceptera - varför skulle man ändra sig? Om man dessutom känner någonstans att man vet att man har rätt?

För mig är det så att även om jag har saker jag tror på och vill förmedla - saker jag vill att andra tveklöst ska gå med på - så mår jag ändå mycket bättre när jag har ett vänligt och öppet sinne även till oliktänkande, och till fenomen i världen jag har svårt att begripa mig på. Jag får ro i sinnet av att acceptera. Såväl gällande acceptans mot andra som mot mig själv med mina fel och brister.

Hobby-andlig som jag är tror jag detta beror på att man får tillbaka det man sänder ut till universum. Sänder man ut motstånd och aggressioner är det vad man får tillbaka. Kanske från omgivningen, men också från en själv. Även om man håller sina arga känslor för sig själv så blir denna arghet något man bär på, något som ger en svårt att slappna av och finna ro. Att släppa sitt inre motstånd mot en acceptans kan vara befriande för själ och sinne. Skulle det vara så att något fakta i världen är väldigt svårt att begripa kan man åtminstone förlika sig med att man inte begriper, och att det är okej. Man måste inte förstå allt. När man på så sätt skapar en acceptans för sin egen oförmåga att acceptera bidrar det i sig till en inre känsla av ödmjukhet.

Om man älskar livet, världen, universum och människorna får man kärlek tillbaka. Livet vill en väl när man älskar det villkorslöst. En positiv och gladlynt attityd hjälper en att komma dit man vill, om man med glädje tror på det som känns sant. Följ din inre röst! Det som känns bra, det man blir glad av, är också det som är rätt! Något som skapar glädje - inom dig och åt andra - är alltid rätt. Glädje är sanningen och sanningen är glädje! Eller kärlek, om man så vill!

När man lever i sanning med sig själv - accepterar sig sådan man är och också accepterar andra sådana de är - skapas en ödmjukhet inför livet som är gudomlig. Jag lyssnade på en präst i Pride House som menade att allt som skapar sorg kan ses som en sorts synd - och när man inte är ärlig mot sig själv kan man inte heller vara ärlig mot andra, och därmed skapas en oärlig och ledsam relation till det han kallar "Gud" - vilket jag själv väljer att kalla "livet". När man stänger av sig från livet på det sättet - t ex genom att som homosexuell leva i garderoben, eller att som kvinna försöka leva i en mans kropp - omöjliggörs kärleksfulla och ärliga relationer till omgivningen. Att inte stå för den man känner sig vara är att leva i synd, om man ska modernisera det kristna syndbegreppet. Och det kan man absolut göra tycker jag! Metaforer är ju aldrig fel.

Så älska! Du kan. Du vill. Du förmår! Glöm inte bort att också älska dig själv. Det är en förutsättning för att kunna sprida den kärlek som du vet att du någonstans bär inom dig och är ämnad att dela med dig av. Det är vad livet går ut på!

Kön utan sexualitet, sexualitet utan kön?

2008-02-03T11:56:00.000+01:00

Man hör ofta i debatten om kön och sexualitet att respektive del inte är sammankopplad med den andra. "Kön har inget med sexualitet att göra, sexualitet utgår inte från ens kön". Jag funderar över om jag ska skriva under på detta eller inte. För någonstans har jag svårt att inte tycka att min könstillhörighet har ganska mycket med min sexualitet att göra.

Känslan av att vara "född i fel kropp" handlade mycket om svårigheten att identifiera sig med penisen som sexuellt redskap. Sedan första gången jag försökte onanera stod det klart för mig att jag borde ha haft ett kvinnligt könsorgan; att jag var fitt-identifierad. Jag hade också svårt att identifiera mig med motsatsparet "man och kvinna" som utgång för mina sexuella känslor. Det kändes varken naturligt att attraheras av eller identifiera sig med "mannen" - att vara man och ha en mans sexuella känslor har alltid varit en obegriplig position för mig. Att försöka fantisera utifrån att ha en penis eller tvärtom ta emot en penis blir liksom "blankt" för mig - det "finns inte" i mitt sinne, det svarar inte mot några av mina känslor eller drifter.

I mina fantasier var en kvinnlig kropp och en lesbisk sexuell position enda sättet för mig att kunna relatera till min sexualitet - därför var en könskorrigering enda sättet för mig att kunna etablera en sexualitet i verkligheten. Nu när jag har en vagina och positionerar mig sexuellt som lesbisk känns det också mycket riktigt "som jag" - både min kropp och vad jag kan göra med den sexuellt - ensam eller med andra tjejer - "svarar" mot mina känslor; det säger "klick"!

När det gäller könsidentitets-relaterade sammanhang talas det ofta om att "könet sitter i huvudet". Det har inget att göra med vad man föddes med mellan benen. För mig betyder det att vad man föddes med inte nödvändigtvis måste vara vad man identifierar sig med biologiskt. Att det inte följer en automatisk fittidentifiering med att ha fitta, att det inte följer en automatisk kukidentifiering med att ha kuk. Jag har svårt att förstå att ens sexuella identitet inte skulle vara kopplad till ens könsidentitet. Könsorganen är ju redskapen med vilka en utövar sin sexualitet. Att vara kvinna för mig rymmer möjligheten till en lesbisk praktik, och den lesbiska praktiken utgår från kvinnokroppen som kön - att vara honvarelse genitalt.

Så kan man verkligen särkoppla könsidentiteten från den sexuella identiteten? I min föreställningsvärld blir det svårt. Att särkoppla könsidentiteten från heterosexualiteten, ja - men det är ju inte detsamma som att särkoppla den från sexuell läggning överhuvudtaget. Min könskorrigering har handlat extremt mycket om sexuell läggning. Det har handlat om att kunna leva den sexuella position jag har. Oavsett om man är heteroman, heterokvinna, bikille, bitjej, lesbisk eller bög så blir positionerna svåra att leva med en kropp som inte motsvarar ens egen och andras uppfattning om vad detta är. Har man en helt annan syn på vad kön är kan det såklart också praktiseras - men det kräver nästan en egen subkultur med egna spelregler kring kön och sexualitet och dess vara och inte vara.

Men om de som säger att "kön och sexualitet inte har med varandra att göra" verkligen menar att kön och sexualitet överhuvudtaget inte har med varandra att göra, vad menar man då att kön är för något? Vad är det då för kön som sitter i huvudet? Är det ens personlighet? Ens intressen? Ens utseende? Är docklekar och långt hår ett kön? Är en fullkomligt fittidentifierad butchflata inte en kvinna då eller?

Samtidigt är ju det sociala fältet den kontext där könet allra oftast skapas - vi är ju könade varelser även all den tid då vi inte har sex. Att förstå det socialt organiserade samhället som ett enda stort förspel inför att köna oss med varandra fullt ut via genitala praktiker är ju såklart överdrivet då det ger sexualiteten en alldeles för stor betydelse i våra liv. Allt är inte sex, och sex är inte allt. Ändå är allt organiserat kring våra könade kroppar, allt allt allt! Givetvis är kön mer än genitala praktiker - men vad är egentligen detta "mer"? Varför är det viktigt för mig att hela tiden bli socialt rättkönad, även när det inte finns något sex inom milsvida avstånd? Varför känns det så rätt i magen när jag och och nya kvinnliga bekanta börjar bonda som just "tjejkompisar"? Varför känns det bra att sitta i bikini på en klipphäll om sommaren och veta att alla som ser mig spontant kommer placera min könade kropp i rätt fack? Varför är det sociala tusen gånger viktigare för mig än det sexuella, då jag älskar att lära känna nya människor som den jag är idag, men nästan aldrig har sex? Ljuger jag för mig själv när jag säger att könsidentiteten främst handlar om den könade kroppen - eller nedvärderar jag den könade kroppens socialitet genom att reducera kön till sexualfunktion?

Svåra tankar är det! Någon som har något insiktsfullt att tillägga?

För akademisk ibland kanske...

2008-02-01T00:20:00.000+01:00

Ibland tror jag att jag är alldeles på tok för akademisk för att nå ut med mina tankar. Kapitlet "konstruktionen av den naturliga kvinnan" vars formuleringar jag var så nöjd med har nästan bara missförståtts! Men hur förklarar man en tanke som förutsätter socialkonstruktivism och diskursteori på ett begripligt sätt, utan att gå in djupare på någotdera?

Min tankegång vrids flera varv runt somliga antaganden. Först har vi
1) människors föreställning om två biologiska kön att ta hänsyn till, sedan referar jag till
2) teorin om att man kan dela på biologiskt kön och vad kön betyder socialt och förstå detta som separata delar utan hänsyn till varandra (vilket egentligen är en omöjlighet), därefter hänvisar jag till
3) vissa feministers sätt att bryta sig loss och frigöra sig från detta sociala kön med dess normer om hur en kvinna ska vara, näst efter det påpekar jag
4) hur även detta att frigöra sig från samhällets syn på hur en "riktig kvinna" ska vara i sin tur skapar en annan sorts "riktig kvinna" - en "naturlig kvinna" - kvinnan som kom före det sociala systemet, och hur
5) detta skapar en ny hierarkiserande norm om vad en kvinna verkligen är (en oförändrad kropp) om vi skalar bort det sociala systemet.

Och så vrider vi och vänder på det både fram och tillbaka, tills vi gått varvet runt, och kommer fram till att även den "naturliga" o-socialiserade kvinnan faktiskt är socialiserad hon med - alltså att man förstår henne med hänsyn till vad hon betyder socialt, och att även hon hänvisar till sociala praktiker (som att sminka sig) eller icke-praktiker (som att inte sminka sig) för att erhålla en position som just "kvinna". Det blir en tävlan om att vara "riktig", och ett gräl om vad "en riktig kvinna" ska vara för något. På akademiskt språk kan vi säga att olika grupper förhandlar om vad begreppet "riktig kvinna" ska betyda.

Om vi ska generalisera lite kan vi säga att det sexistiska samhällssystemet hyllar a) "den riktiga kvinnan" medan den feministiska motståndsrörelsen hyllar b) "den naturliga kvinnan", där "en riktig kvinna" (a) blir någon som antas bära upp ett typiskt kvinnligt genus inifrån (pga själ, dna, hormoner, kromosomer, hjärna - vad man nu tror på), medan "en naturlig kvinna" (b) blir en oförändrad och genusbefriad kropp, någon som "bara är människa" men råkar vara född med fitta. Båda dessa "gudabilder" - den riktiga kvinnan som är kvinnlig för att hon är kvinna, och den naturliga kvinnan som är kvinna trots sin "okvinnlighet" - är skapande påståenden som ämnar styra och fastställa innehållet i begreppet "kvinna".

Eftersom alla fyller begreppet "riktig kvinna" med olika innebörder kan vi väl konstatera att "riktig kvinna" som begrepp egentligen är en social etikett med flexibelt innehåll. Den kvinnan som egentligen är den mest äkta kvinnan är varken den som är naturligt kvinnlig eller den som är naturligt kroppslig - den mest riktiga kvinnan av alla kvinnor finns inte. Allt som finns är uppfattningar om vad denna äkthet ska bestå av - och på tok för många människor som slåss om vems uppfattning av alla dessa uppfattningar som är den mest korrekta.

Skit också, nu blir jag sådär akademisk igen.

Men kort sagt då: det finns inga riktiga kvinnor!! Men det finns en jävla massa kvinnor - varken riktiga eller oriktiga, utan just "kvinnor". Kvinnor finns - eftersom vi har ett ord för det och en grupp människor vi syftar på när vi använder ordet - och de som är kvinnor är just de vi syftar på när vi använder ordet. Vad vi inte kan göra är att på ett säkert sätt bestämma vilka av de vi kallar kvinnor som är riktiga/naturliga eller vilka som är oriktiga/onaturliga. Åtminstone kan vi inte göra det utan att rangordna, alltså dela in i "bättre" och "sämre". Och det är ju inte en snäll sak att göra, så det tycker jag vi slutar med på en gång!

~ If people perceive something as real - it is real in its consequences ~

Vi är värda livets kärlek...

2008-01-28T12:03:00.000+01:00

Lämna lite kärlek där du går! Det går alltid; att lämna en bit av all den spirande enorma kärlek du bär på, hos varje famn beredd att ta emot den. Suktande själar fyller varje hörn, alla vill de bekräfta varandras och sin egen gemensamma storhet, men vågar inte. Människans största rädsla är avvisad kärlek. När dörrar stängs. Hellre skyddar man sig i sitt hörn; bygger bo av sin ensamhets tegel.

Jag tror vi kan nå varandra. Varje dag, varje stund, varje människa. Ingen lämnas utanför. Vi kan se på varandra, le mot varandra, tala med varandra, intressera oss för varandra, dela våra upplevelser och erfarenheter för att nå en ännu större sanning. Sanning är kärlek, kärlek är sanning. Fred emellan människor och grupper går via frid i sinnet. För att vara sams med andra måste en vara sams med sig själv. Är du det?

Att känna sig misstrodd och oförstådd handlar väldigt ofta om att misstro sig själv. Varför misstror man sig själv? Något har en gång fått en att tvivla på att man duger, att man är värdig livets kärlek. I sanningens namn är alla värda livets kärlek. Alla! Jag med, du med! Vi är menade att älska varandra och oss själva - det är därför vi är här! Finns det något bättre än att känna sig älskad? Som partner kanske, eller som vän? Som familjemedlem eller släkting? Som bekanta, som främlingar. Men vad som också ofta glöms bort: älskad av sig själv...?

Vem du än möter idag, lämna kvar lite kärlek åt personen! All denna kärlek vi alla bär på, vi behöver inte hålla den för oss själva, vi behöver inte spara på den. Vi behöver inte fundera ut vilka som ska få ta del av den eller inte. Det går att lita på alla! Att bli sviken är att svika sig själv, det är att låta sig bli sviken. Det är att ta till sig av andras rädsla för kärlek. Det är att rädas andras förmåga att älska alltet. Varför begränsa energier som bara är positiva, som bara bygger upp, som alstrar, som skapar?

Älska - förutsättningslöst! Älska den som inte förstår dig. Att försonas med andras oförståelse är att försonas med sig själv, att inse sitt oemotsägliga egenvärde. Måste det vara så att andras förståelse är en förutsättning för att kunna tycka om sig själv och kunna tycka om andra? Så vill jag inte se det. Jag har sett det så, men jag vill inte längre se det så, för det hämmar mina positiva energier. Den som inte vågar visa sig vågar inte älskas. Och att älska en hel person när helhetsbilden fattas är komplicerat. Rädsla skapar luckor i kärleksenergierna. Låt energierna flöda fritt! Rädsla hämmar de positiva energierna, krav på konsensus likaså. Låt alla energier flöda! I kärlekens namn är allting konstruktivt! Byt ut alla värderingar som inte gör dig lycklig! Byt ut alla åsikter du bär på som bara finns där för att skydda dig från andra! Våga istället blotta din själ, våga vara stark i litenheten, våga bli älskad fullt ut! Låt oss tordas vara bräckliga inför varandra. Vårda varandras sköra hjärtan, visa fullständig vördnad för varje litet hjärtas storhet!

Leenden kan du alltid ge, intresse för andra visa. Våga också ta emot intresse för din egen person! Räds inte andras nyfikenhet. Älska den! Var nyfikna tillsammans - på varandra! Nyfikenheten vill aldrig skada, den vill inte illa - den vill veta för att kunna älska! Våga visa vem du är!

Den här texten är en uppmaning till mig själv. Känner någon för att ta till sig av innehållet i den är det såklart fullt tillåtet! Puss!

Det slutgiltiga beslutet

2007-12-12T01:10:00.000+01:00

Utan att motivera varför vill jag delge er att jag efter mycket om och men har beslutat att aldrig mer berätta för en ny bekantskap om min biologiska historia med undantag för läkare knutna till ts-vård och eventuella partners.

Jag är tjej, och har rätt att bli sedd som det.
Invändningar kastar vi i soptunnan under diskbänken.

Är beslutet taget i kärlek eller rädsla? Det är frestande att säga "rädsla", men nej, jag gör det i kärlek till mig själv och den jag faktiskt är! Fyraåringen till höger har rätt att leva det liv hon skulle levt om hon fötts i rätt kropp från början. Jag tänker ge henne de bästa förutsättningarna att kunna gör det.

Önska mig lycka till!

Den sämsta sorterns argument

2007-12-11T18:32:00.000+01:00

Den absolut sämsta sortens argument, och den form av argument som jag stör mig allra mest på när jag diskuterar något med någon som är arg på mig, är:

"Om du säger att X - då säger du också att Y!!!"

Förvisso är det ju helt logiskt att tänka att en sak kan leda till något annat. Det är logiskt att dra paralleller när fenomen påminner om varandra. Men det är inte alltid automatiskt rätt sak att göra när man finner en likhet. Vi tar några exempel:

"Om du säger att du ser dig som en riktig kvinna - då säger du också att det finns oriktiga kvinnor, och då kränker du mig!"

"Om du säger att det är skönt att bada badkar - då säger du också att barnen i Afrika inte ska få tillgång till rent vatten medan du ska kunna sitta där och njuta!"

"Om du säger att du vill bli sedd som tjej - då säger du också att det är okej att kvinnor ska ta hand om barn medan män arbetar!"

"Om du säger att du tycker om att titta på Idol - då säger du också att det är okej att juryn knäcker unga människors självförtroenden!"

"Om du säger att du vill tänka på vad du äter för att få ned blodtrycket - då säger du också att det är okej att människor får ätstörningar pga vårt samhälles fixering vid mat!"

"Om du säger att du vill förstora dina bröst för att se en kvinnas kropp i spegeln - då säger du också att det är okej att killar tvingar sina flickvänner att förstora sina bröst för att de tycker att det är sexigt!"

Konstigt nog är den här formen av "guilt-by-association"-retorik något som verkar vara en helt okej metod för människor att få fram sina åsikter på. Många verkar inte ha förmågan att säga vad de vill ha sagt utan att svartmåla någon annan människas känslor, drömmar, mål och självuppfattning.

Själv ser jag det mer som en ära att säga det jag vill ha sagt och samtidigt trampa så få på tårna som möjligt. Jag vill bli förstådd - men också öka förståelsen för de som inte är som jag. Jag vill bli förstådd på mina villkor, inte andras. För mig är emotionell intelligens och social intelligens mycket viktigare än IQ.

Har men en sexuell läggning har man också en könsidentitet

2007-12-06T18:32:00.000+01:00

Nyss, alldeles nyss, kom jag på det paradoxala i att så många människor påstår sig inte ha en könsidentitet, samtidigt som de har identiteter som "lesbiska" eller "bögar" eller "heteron". Om man kategoriserar sin könsdrift utifrån sin könade kropp så har man också tillskrivit sin egen könsanatomi ett könat värde. Det är väl egentligen bara om man begär alla kön som man kommer undan det där tror jag.

Poängen: det finns många som har en könad kroppsidentitet men påstår sig inte ha det. Det finns många som säger att könet inte är viktigt för deras identitet, samtidigt som den sexuella läggningen är viktig för deras identitet - och det är för mig en paradox eftersom den sexuella läggningen har sitt ursprung inte bara i vilka kroppar man begär utan också vilken kropp man själv besitter. Kom ihåg att jag sätter likhetstecken mellan könsidentitet och kroppsidentitet, och inte könsidentitet och könsroll! Mycket viktigt!!

Det vore märkligt också, tycker jag, om man nu verkligen tyckte att kropparna inte spelade någon roll och ändå själv bara attraherades av en typ av kropp. På samma sätt som bögar, flator och heterosexuella har rätt att göra skillnad på kroppar i och med sina sexuella begär så måste personer med transsexualism ha rätt att göra skillnad på kroppar och därmed tycka att den egna anatomin spelar roll för den egna identiteten. Därmed behöver man inte binda några som helst stereotypa egenskaper till kropparna. Men kropparna finns, och jag tror de spelar roll för de allra flesta på ett eller annat sätt. Och med det sagt hoppas jag ingen tror att jag menar att enbart två kroppstyper är möjliga att utgå från eller begära.

Nu är jag irriterad!

2007-12-06T15:38:00.000+01:00

Det var ju tänkt att jag nu i måndags skulle snygga till underlivet efter första vaginaplastiken och operera brösten, men istället blev det bara brösten eftersom en annan patients operation drog ut på tiden. Jag tycker det är skönt att inte vara opererad både uppe och nere, för det skulle bli så himla handikappande. Emellertid blir jag irriterad av det faktum att jag måste sjukskrivas igen och känna att jag försummar jobbet ännu mer. Det är genant nog som det är, och de har svårt att få ihop schemat för att alla är sjuka hela tiden, så jag kan inte vara borta hursomhelst närsomhelst för ingrepp som egentligen kan göras senare.

Nu ringde de emellertid från sjukhuset och hade planerat in en ny tid för operation redan i januari - men jag tackade faktiskt nej på direkten! Jag känner att jag vill diskutera med min arbetsgivare när det skulle passa bäst för arbetsplatsen som helhet att jag är borta två veckor igen. Så får jag diskutera det med kirurgen sen på återbesöket istället, eftersom jag ändå har ett sådant inplanerat i januari. Men hela den här situationen stör mig enormt. Det känns redan som om jag försummar jobbet, för jag är borta för en bröstoperation när typ halva arbetsplatsen är sjuk i olika åkommor. Då kan jag inte bara försvinna hursomhelst redan i januari känner jag, utan ja... jag måste tänka på andra än mig själv.

Sedan hör det till historien att jag tycker det är så obehagligt att vakna från narkosen att jag gärna skjuter på det så länge som möjligt mellan gångerna. Det finns inget värre! Först hör jag röster, men jag fattar inte vad de säger. Sen börjar jag höra att de pratar med mig, men jag kan inte svara. Jag kan inte öppna ögonen, jag har ingen kontroll över kroppen, knapp min andning ens. Tio minuter senare kan jag med maximal ansträngning öppna ögonen en sekund i taget. Det tar tid innan jag liksom kan överhuvudtaget kommunicera och vara som vanligt med min omgivning, och jag tycker det är skitläskigt! En del säger att de vaknar direkt från narkosen, men så funkar verkligen inte jag. Blä!

Med facit i hand hade det kanske varit bättre om de hade lyckats göra båda operationerna på en gång. En sjukskrivning mindre, en nedsövning mindre. Mer smärta på en gång visserligen - men intryckt på samma tid. Jag ser så fram emot den dagen då allt det här är klart. Om den dagen någonsin kommer? Ibland känns det som att det alltid är något som kan korrigeras lite till, en svällkropp som inte vill ge med sig, eller en klitoriskappa som spricker gång på gång. Nåja, till slut kommer väl ett resultat man kan leva med. Jag kan leva nu, liksom, så att det är ju en framgång i alla fall. Haha.

Nå - inget ont som inte har något gott med sig! Mina bröst är redan skitsnygga! Jag fattar ingenting. Hur kan de göra såhär med huden liksom? Och det gör knappt ont! Det känns som träningsvärk. Antingen är jag ovanligt smärttålig, eller så har jag tur på nåt sätt. Länge leve mitt liv! Haha.

Nyopererad. Here we go again!

2007-12-05T17:31:00.000+01:00

Hej!
Nu har jag varit borta några dagar för jag har fått nya bröst av snälla farbror doktorn.
Alltså, vad duktiga dom är! Dom bara gör, och man fattar ingenting! "Vi ordnar det, vi ordnar det", så gör dom det! Sjuksystrar är sen en alldeles speciell kategori människor som jag tycker mycket om. Såväl manliga som kvinnliga! I en värld som ibland kan kännas rätt fördömande så är de peppande och tröstande istället! Och snälla. Jag gillar snälla människor mycket! Haha.
Förlåt att jag skriver som ett barn, jag har nyss kommit hem och är lite som jag är. Haha!

Smärtan kan jag beskriva som en stark träningsvärk ungefär. Det är inte särskilt farligt, så länge man inte får för sig att göra något man inte klarar av. Verkar räcka med panodil.

Tråkigt nog blev inte underlivskorrigeringarna av eftersom en annan patients operation drog ut på tiden. Så jag får göra den någon annan gång. Kan leva med en blottad klitoris, för hög kommisur och missriktat urinrör så länge. Det enda som egentligen stör sådär riktigt mycket är väl svällkroppen i så fall, jag uppfattar den som "roten" till ett borttaget ont, hahaha...
Nej, usch vilken dålig humor jag har!

Jag får återkomma med fler detaljer senare! Men jag mår bra och är glad och sådära! Och det känns som en stor del av min skam har försvunnit nu när gjort är gjort liksom. Det är som det är, som det ju ofta kan vara, haha!

Nu ska min snälla mamma bo hos mig några dagar och ta hand om mig. Jag passade på att tacka henne för att hon födde mig, jag har aldrig gjort det förut.
Kram!

När det klickar med universum

2007-12-02T11:46:00.000+01:00

Foucaults produktiva makt-teorier till trots har vi en värld fylld med olika sorters personligheter; görandes anpassning och görandes motstånd på samma gång, i olika frågor, med och mot olika aspekter av livets stora och små frågor. Varför? I en värld där strukturerna och normerna skapas och upprätthålls av alla torde väl de flesta gå åt samma håll? Eller varför kommer vi dragandes med olika normer, olika föreställningar om hur livet ska vara? Varifrån kommer ursprungsidéerna som vi slåss med? Talade vi om den heterosexuella normen kunde vi tänka oss att den vore så stark att det inte var på tal att leva på annat sätt - ändå är det något människor gjort i alla tider - tillomed i kulturer och epoker där det varit dödsstraff på allt som inte passat in i heteronormen.

Vad som spökar i mitt sinne är en sorts undangömd essentialism jag burit på länge; denna upplevelse av att något inom mig bara är på ett visst sätt, att det varit så från början, och att det inte går att ändra på. Det talar jag såklart inte högt om i feministiska och queera kretsar, nej, men ibland skriver jag om upplevelsen efter queerpolitiskt korrekta idéer för att åtminstone problematisera vad många tar för givet. Man måste väl ha en identitet att kunna tala utifrån för att kunna göra motstånd, t ex. Det brukar gå hem!

Men nu sitter jag här och känner att det börjar bli en börda. Jag tror ju på något större! Och något sant. Som känns. Det glöder inom mig! Hela tiden. Det finns där. Upplevelsen. Det talas ju mycket om att "vara sig själv" - och det förutsätter att det finns ett "själv" att vara. Jag tycker ju att det gör det. Det känns ju som det! Alla är olika, och alla har sina upplevelser av när de är sig själva och när de av yttre omständigheter eller inre rädsla tvingas vara något annat än det de känner stämmer överens med... ja, överens med vad?

Det är här jag känner att det är svårt att inte bli essentialist. Att tro på en inre essens, som är som den är för att den är det. Kanske finns det ingen förklaring, kanske finns det en, men det intressanta är inte varför, utan att. Och det jag känner är att vi måste respektera det. Vi har olikhet, vi har personligheter. Vi kan inte sudda ut dem, vi kan inte tvinga människor till likriktning tycker jag. Alla kan inte bli allt. Men alla kan vara något, och bidra till mångfalden. Då måste vi dessutom samarbeta, och jag tycker det är intressantare än den form av isolerande autonomi som råder här idag.

Vad jag vill ha sagt är väl egentligen att jag vill såga idén där människor lever antingen normativt eller anti-normativt, och att de som trivs med att leva på endera sättet ska ha dåligt samvete för det. Det handlar inte alltid om ett val, utan det handlar ibland också om vad man är. Hade man ett val skulle väl alla snarare leva heterosexuellt om vi ska återgå till det exemplet? Om nu den normen är så stark - vad är det som får somliga att känna att de måste frångå den? Jo - klart och tydligt det faktum att de inte är heterosexuella.

Om vi nu föreställer oss att vi dras hit och dit av olika normer - vad är det som gör att vi "klickar" med vissa normer? Vad är det som gör att vissa ställningstaganden och levnadssätt känns "men shit, det här är ju jag!"? Det är ju onekligen någonting. Jag upplever att jag kan leva på sätt som känns rätt för mig, och sätt som inte känns rätt för mig. Dessa "rätt" och "inte rätt" verkar bestå oavsett vilka håll min omgivning försöker dra mig åt. Vissa sociala sammanhang och egna beteenden verkar "klicka" med något inom oss. Och när man låter de gå hand i hand kan det nästan kännas som om detta som klickat med något inom oss i sin tur klickar med universum. Vi hittar vår plats! Själen connectar med alltet. En mening blir till, det skapas meningsfullhet och en känsla av att bitar faller på plats.

Jag tror ju på en själ jag. Och en världssjäl, en mening, en tanke. Som yngre gjorde jag ju såklart inte det, jag var benhård ateist, och faktiskt benhårt queer också. Det fanns gott och ont, och sanningen var lätt att se. Bra och dåliga människor var en självklarhet bland mina koncept. Paradoxalt kanske det låter för många, att jag inte alls ser det så enkelt idag! Andlighet brukar förknippas med inskränkta uppfattningar om godhet och ondska, men nej, det är inte där jag befinner mig. "Godhet" är snarare en upplevelse, och "ondska" tror jag inte på som koncept, men däremot "oförståelse"! Jag tror det är i oförståelsen för varandra som handlingar skapas som kan verka ha onda konsekvenser - men vad som är gott och ont blir ju då en relativ fråga som får besvaras olika av de berörda parterna. Våldtäktsmän förstår nog varken sina offer eller ens sig själva, och däri ligger problemet. Vi har slutat försöka förstå varandra, för att vi är så upptagna med att hävda våra egna intressen och vår autonomi över allt annat. Det glöms bort att vi hör ihop! Att skada någon annan är alltid att skada sig själv. Upplevelsen av isolerade sinnen i isolerade kroppar är en illussion, det är jag övertygad om.

Just nu upplever jag att oförståelsen kommer mycket från queervärlden. I sin "kamp" (krigisk retorik förstås) glömmer man bort det här med att förstå varandra. Det finns en poäng även med att älska sina heterosexuella föräldrar, sina fördomsfulla kompisar från högstadiet, jag tror på förlåtelse. När man förlåter inom sig händer någonting. Givetvis måste det gå åt båda hållen, men man kan alltid börja med sig själv. Hur upplever jag att jag uppfattas? Hur bidrar jag till hur jag uppfattas? Vill jag uppfattas på ett annat sätt? Blir det lättare att uppfattas så om jag är fientlig i mitt förhållningssätt, eller om jag är ödmjuk?

Sen verkar det, tycker jag, så torftigt att uppleva världen så tvådimensionellt som att det bara fanns kropp och psyke. Eller ännu värre - bara kropp. DNA hit och biokemi dit. Men liksom jag såg världen så innan jag upplevde att mitt liv blivit meningsfullt - innan jag kunde vara mig själv - så kanske det är så att de stenhårda kritikerna av mening bara inte klickat med sina respektive inre än?

När lögnen skapar sanning och sanning skapar lögn

2007-11-27T14:16:00.001+01:00

Min gode vän Copernicus, som ligger bakom bloggen Ett Helt Liv - Om att leva med transsexualism, har skrivit ett kort inlägg om ett dilemma även jag känner igen mig i - nämligen hur transsexualism skapar en social situation där lögn och sanning kompliceras mer än i vanliga fall. Såhär skriver han:

Om jag inte säger dig "sanningen"
Ser du Sanningen
Om jag säger dig "sanningen"
Ser du inte Sanningen

Om jag inte berättar att jag har transsexualism
Ser du Mig
Om jag berättar att jag har transsexualism
Ser du Mig inte

Han sätter fingret på något jag också funderat mycket på, och det angränsar till ämnet "öppen eller stealth?", som finns som en helt egen etikett i min blogg.

Vad det handlar om är en unik situation - det lär inte finnas många andra tillstånd som för med sig en social situation där fakta skapar lögner, och lögner upprätthåller sanningen. För mig som är en väldigt morali(sti)sk person är det här ett dilemma jobbigare än nästan något annat - det finns inte många beslut där jag hattar fram och tillbaka mellan extremer så mycket som i detta. Vad får man se som sant, och vad får man se som lögn? Hur mycket är man en skapare av sina egna sanningar? Och vems sanning är hegemonisk - vems sanning anses mest nära den "verkliga" sanningen?

Om man som jag är biologisk kvinna (ja, det är jag idag, men jag är inte född med kvinnligt underliv från början!!) med en annorlunda biologisk historia (att tidigare i livet ha haft en biologisk manskropp), så kan jag enbart bli sedd fullt ut som detta om jag undanhåller min historia. Min historia är dock ett faktum! Men vad händer när jag lägger fram detta faktum inför andra? Jo, de som nyss såg mig som biologisk kvinna ser mig plötsligt som biologisk man! Och det är lögn! Jag är inte en biologisk man i grunden, som går omkring med om-opererade gentialier och kvinnligt genus. Jag är en infertil, biologisk kvinna - med kvinnliga genitalier, kvinnlig fettfördelning, kvinnliga bröst, kvinnligt könad kroppsidentitet i hjärnan, samt kvinnliga hormoner i blodet (tillförda via mediciner, precis som för vissa kvinnor efter klimakteriet, eller andra infertila kvinnor). Under den kvinnliga pubertet som jag genomgått på konstgjord väg byts varenda cell ut i hela kroppen. Det tar i genomsnitt sju år för kroppen att helt byta celler - så om tre år är varenda cell från den tiden jag levde med manliga könshormoner utbytta, alstrade ur den tid då jag började få samma halt av östrogen, progesteron och testosteron som andra biologiska kvinnor! Om tre år finns inte en enda skillnad - in i minsta skelettdel - förutom kromosomerna. Vad man tillskriver kromosomerna för värde säger mer om tillskrivaren än kromosomerna eller könet i sig. Det finns snippfödda kvinnor med manliga könskromosomer. Vill man envisas med att detta skiljer både dessa snippfödda kvinnor och mig åt från snippfödda kvinnor med XX-kromosomer kan jag sträcka mig till att jag idag är en intersexuell kvinna.

Även de queeraste människorna har glömt bort att problematisera vad en "biologisk" man/kvinna egentligen är för något, då många sätter likhetstecken mellan "biologisk" och "snoppfödd"/"snippfödd". Det biologiska könet handlar om anatomi och könshormoner, i nuet, idag, inte om ens anatomiska tillstånd vid födseln. Man kan ju inte säga att någon som haft scharlakansfeber har scharlakansfeber, eller hur? Det är ju orimligt! En person som haft långt hår men klippt sig i en kort frisyr har faktiskt kort hår - rent anatomiskt! Vad personen hade för frisyr innan är inte relevant i bedömningen av personens nuvarande hår-anatomi!

Så är min snippa en snippa eller en snopp som genomgått en transsexuell korrigering? Vad är den idag? Är mina blygdläppar en pung, eller är mina blygdläppar blygdläppar? Det ser ut som blygdläppar, de fungerar som blygdläppar, jag uppfattar dem som blygdläppar, gynekologer uppfattar det som blygdläppar, jag vill att det ska vara blygdläppar - så varför i hela fridens hus skulle det inte vara blygdläppar?

Ändå är det ett faktum att det inte var blygdläppar vid födseln! Hur kommer det sig att jag diskursivt blir en biologisk omgjord man, en "Male-to-Female", av att nämna min historia? Min historia är sann - men varför skapar denna sanning en diskursiv lögn? Varför förändras förståelsen av mig från vad jag är (en biologisk kvinna försedd med kvinnligt könsorgan) till vad jag var, när fakta läggs på bordet?

Men om inte jag är en mtf, vem är då en mtf? Vem kan man kalla mtf med gott samvete? Tja, den som definierar sig själv som mtf, antar jag. Tittar man på ordet rent semantiskt så ska väl det där "to"-et i ordet indikera en resa från det ena till det andra, vilket gör att jag tycker det är mest relevant att benämna någon som befinner sig mitt i processen för male-TO-female eller female-TO-male. Att benämna en destination vid resan dit, eller vid en tidigare destination är ju galet. Ungefär som att jag befinner mig i Afrika och säger: "nu är jag på väg till Afrika", eller om jag kom från Sverige och är framme i Afrika: "nu är jag i Sverige!". Det är precis samma sak när man gör resor mellan biologiska kön (även om identiteten i sig - den mentala kroppsuppfattningen - står stabil).

Så länge fakta skapar lögn tvingas vi ljuga för att vara ärliga mot oss själva! Det är en paradox utan dess like. När kommer diskursen vara så pass omskriven att fakta och sanning går hand i hand?

Mitt väsen tittade tillbaka och sa "hej"

2007-11-23T11:23:00.001+01:00

Klockan tyckte det var dags för kvällsrutiner, så jag släppte ut håret och gick till badrummet för att borsta tänderna. Då ser jag henne, plötsligt, hon som jag så länge letat efter i min spegelbild, men inte lyckats hålla kvar för mer än korta ögonblick. Mitt inre väsen; bländande tittar hon på mig och säger "hej, här är jag". Mycket är det jag försökt begripa här i världen, men detta begriper jag inte alls. Nu, plötsligt? Är det henne andra ser när de otvivelaktigt accepterar mig som den jag är?

Tandborsten gnuggas i munnen, på mig och mitt spegelväsen, och jag betraktar henne i olika vinklar. "Jaså, är det så jag ser ut?", frågar jag mig själv, och undrar varför jag inte förmått mig se det här förut. En gång i tiden såg jag verkligen ut som någonting jag aldrig känt mig som, och i så många år sedan dess har jag kämpat för att manifestera mitt inre så att andra ska förstå vem jag är, vem jag är menad att existera som i detta universum. Och andra har förstått, bättre än jag själv! För jag har inte kunnat se annat än trasiga pusselbitar som inte passar ihop. Med objektiv blick har jag kallt kunnat peka ut exakt vilka delar av min anatomi som är manliga, och vilka som är kvinnliga - men aldrig, aldrig har jag kunnat se en helhetsbild. Jag har kunnat lägga håret på olika sätt och ställt mig i olika positioner och konstaterat om resultatet gör mig övertygande i mitt kön eller inte - men jag har aldrig sett henne.

Förundrad spottar jag ut tandkrämen, sköljer munnen, och tittar in i spegeln igen. Hon ser trött ut, men det är jag! Hon är kvar, hon stannar, hon försvinner inte! Plötsligt ser jag glad ut. Det är som en ängel stigit ner för att säga "du är änglalik!", och jag känner att jag nästan tror på det. En smula upprymd, och liksom lättad, går jag och lägger mig. Med ro somnar jag för natten...

Men det stannar inte här! Den natten drömmer jag en dröm i vilket min bakgrund verkar ha suddats ut från mitt undermedvetna. Ganska ofta kan jag drömma om själva processen, eller att jag är orolig för hur människor ska tolka mitt kön i olika situationer. Den här drömmen är emellertid något helt annat. Jag är bara jag i den, ingen annan. Låt mig berätta.

Drömmen utspelar sig i ett badhus, och jag tror bestämt det är min grundskoleklass som badar. Min sexistiska gymnastiklärare från gymnasiet leder gruppen, och han har fått den väldigt dumma idén att tjejerna måste bada nakna, medan killarna har badbyxor. Han kommer med förslaget när vi alla sitter längs bassängkanten i en varm bassäng, varpå killarna börjar le med stora munnar medan tjejerna skruvar på sig. Och ingen säger nåt!! Jag känner hur arg jag blir, ska vi tvingas vara sexuella objekt under en simlektion i skolan? Jag har då ingen lust att visa min snippa och mina bröst för klassens machokillar - och min magkänsla, empati och erfarenhet säger mig att de andra tjejerna inte är så peppade på det heller. Killarna och läraren är dock glada, och ler sina ironiska high five-leenden mot varandra.

Min bikini ska i alla fall stanna på kroppen - det är jag fast besluten om - så jag och några andra tjejer pratar ihop oss om att gå och skvallra för badhusets personal - för man får inte ens bada naken i bassängerna pga bakterierisken! Med en brinnande känsla av kränkthet i magen reser vi oss ur bassängen och går mot personalrummet, medan killarna buar - några applåderar och visslar också, och ingen av kvinnligt kön förstår varför.

Vad som händer sen minns jag inte - kanske vaknar jag här. De första två minutrarna är jag fortfarande helt inne i den självklara känslan av vem jag är och att jag som tjej inte accepterar att min kropp ska vara ständigt tillgänglig och bedömningsbar av män. Det är inte förrän jag reser mig som jag kommer ihåg spegelbilden kvällen innan, och blir såklart nyfiken på om jag fortfarande kan se mitt väsen speglas tillbaka mot mig. "Justja - mitt väsen, haha!", påminner jag mig själv glatt, och får den här känslan av att jag nyss glömt något annat mycket viktigt. När jag känner efter vad det kan ha varit så minns jag drömmen, och blir först besvärad. Varför känns det som om drömmen har något mycket viktigt att säga mig? Den var ju bara irriterande!

Då händer det! Brain connection! Jag inser att mitt väsen inte bara syntes i spegelbilden, utan att hon även spelade huvudrollen i min dröm. Precis som inga spår av min bakgrund syntes rent visuellt i spegeln kvällen innan så fanns det inget i mina resonemang, känslor eller medvetna tankar i drömmen som placerade mig någon annanstans än i nuet. Precis som min omgivning i drömmen uppfattade även jag mig själv som biologisk tjej, och det intressanta är att den utspelar sig i ett förflutet sammanhang i vilken jag faktiskt inte var det! Som om mina minnen suddas ut och målas om. "Vad är det som händer?!", kommer jag på mig själv att tänka, för att sedan blixtsnabbt göra analysen att mitt undermedvetna äntligen hunnit ikapp!

Frågan är ju såklart: "kommer det vara såhär nu?", och tyvärr kan jag säga några dagar efter händelsen att nej, jag har inte sett mitt väsen i spegeln sen dess, utan jag ser bara den där kroppen vars delar jag iskallt kan bedöma. I mina drömmar har jag mest drömt om kommande kirurgi - förvisso att det kommer gå väldigt bra, men ändock har transsexualismen varit det primära ämnet i medvetandet. Ändå får jag hopp av upplevelsen denna kväll, natt och morgon. Det är som en inblick i framtiden - om vad som komma skall - åren som är kvar. Visst är det fantastiskt - att jag har så många år framför mig? Idag är jag tjugofem - och femtioett år gammal kommer jag ha passerat gränsen för när jag varit försedd med kvinnligt underliv större delen av mitt liv! Mitt väsen föddes för tjugofem år sedan. För ett år sen blev hon fri. Mitt undermedvetna börjar redan komma i fatt.

Kan det... kan det vara okej!? Nya insikter...

2007-11-21T11:07:00.000+01:00

Ett gäng splitternya poletter trillade ner för mig under ett samtal i går med en tjej som i samtalets början inte kände till min biologiska historia. Det faktum att hon inte kände till varifrån jag kommit fick mig att se på vissa saker i ett helt nytt ljus. Kanske kan det vara en magisk skiljelinje för mitt sätt att se på mig själv, jag vet inte ännu... Vi får se!

Såhär var det. Efter att ha småpratat med nämnda person under en kurs vi båda gick hittade hon mig på ett Internetcommunity, och vi bestämde att fika, vilket vi också gjorde under stressiga omständigheter. Nu var det så att vi pratat om att ta en lite längre fika någon annan gång, och hon frågade om jag kunde det och det datumet. Jag har ju en operation att genomföra mitt i detta, vilket jag också sa! "Visst kan vi träffas då och då, men jag kommer vara sliten och skör och ha svårt att göra allt jag med lätthet gör i vanliga fall". Jag menar - ska man ändå ses är det ju svårt att dölja att man är nyopererad, eller hur? Så lika bra att lägga korten på bordet. Dessutom kan jag uppskatta att lägga kort på bord, om jag får välja hand och lägga dem i den ordning jag tycker är snyggast.

Givetvis kommer ju såklart följdfrågan vad för operation jag ska göra, och om det är allvarligt - det är ju en oundviklig fråga om man säger att man ska operera sig (förutom i fallet med min chef som fortfarande inte frågat vad det är jag ska göra). "Nej, det är inte allvarligt längre", svarar jag, "det är några rekonstruktiva ingrepp till följd av en hormonell avvikelse jag haft". Vad skulle ni ställa för följdfråga på det? Jo, givetvis vad för ingrepp, och vad för hormonell avvikelse.

Jag vill ju ogärna säga "transsexualism", då jag upplever att begreppet är så genusifierat (att man "socialt vill tillhöra det andra könet"), så jag nämner den mindre kända termen "könsdysfori" istället, och säger att jag bl a ska rätta till urinröret som pekar snett efter en tidigare operation, och att jag nog ska göra en bröstrekonstruktion också, vilket jag som feminist skäms för (vilket jag såklart måste säga, eftersom hon ser ut att vara feminist).

Så följer den intressanta diskussionen varför man ska skämmas för att man vill vara på ett visst sätt, och trivas med sig själv. Hon, som förstått det som att jag är fittfödd med en hormonstörning, säger: "män vill bli kvinnor och kvinnor vill bli män, och det är så himla politiskt korrekt - men en tjej ska inte få göra sig själv kvinnligare utan att det blir moralpanik?". Hon säger också något om att det inte finns en feministisk handbok att leva efter, och att man inte kan gå omkring och ljuga för sig själv och leva som martyr bara för att vara sina ideal trogen.

Det är här jag får en insikt... Givetvis känner jag mig mer som tjej i en diskussion som utgår från att det är det jag är, istället för att jag skulle vara trans-nånting som "vill" vara tjej men inte är det (det blir ju vad man säger mellan raderna). Jag känner att jag mår bra av vad hon antar, men samtidigt... skulle det vara okej för mig som tjej att vilja vara kvinnlig? Nääää, det kan det väl inte vara? Eller!? Vadå, skulle jag som tjej kunna göra en bröstrekonstruktion utan att känna skuld, menar du? Utan att det är något dåligt jag gör, ett nederlag, en anpassning efter normerna?

Ja, hon verkar ju tycka det i alla fall, trots att hon kallar sig feminist - hon kallar mig tillomed "modig". Hon pratar om att välja mellan att leva som en bitter martyr eller gå sin egen väg... Med ens får jag en känsla av att jag som tjej skulle kunna stå för det här beslutet, utan att skämmas, och med ens byts skammen ut mot stolthet istället...

Vänta nu - spola tillbaka bandet - hur gick det här till?! Det här är nya tankar för mig. Nya tankar som öppnar nya dörrar. Finns det andra sätt att se på saken? Jag kan ju känna att det är så tabubelagt att göra en bröstförstoring som kvinna att jag liksom måste berätta om min bakgrund för att berättiga mitt val. Så att folk ska fatta att det är rekonstruktiv plastikkirurgi det är frågan om, och inte ytlig skönhetskirurgi. Men om jag skulle kunna stå för att jag som kvinna vill vara kvinnlig skulle jag komma runt det, och dessutom kunna vara stolt över mig själv.

Men något inom mig säger ifrån. "Det kan väl inte vara okej? Om du säger att du som kvinna vill vara kvinnlig - vad säger du då om andra kvinnor? Vad påstår du mellan raderna om kvinnor som inte vill vara kvinnliga?". Det är här jag börjar fundera över genus som något personligt, något mycket relativt, och där man aldrig kan tala om "sanningar". Vad som för en person är ett uttryck för kvinnligt genus kanske för en annan person är uttryck för ett manligt genus. Att säga "jag är en kvinna som vill vara kvinnlig" kanske är okej, om man därefter kan säga "och där går en kvinna som vill vara manlig" eller "där går en kvinna som inte vill könas överhuvudtaget".

Det slår mig också att en del av mitt självförakt kanske har ett ursprung i att jag förringar vikten av genus. Att det faktiskt är okej att uttrycka ett visst genus, och trivas mer eller mindre med olika genusuttryck. Jag försöker ju ofta argumentera för att transsexualism bara handlar om kropp, för att tillfredställa de feministiska teoretikerna, få dem att ta mig på allvar. Men även om så är fallet i grunden så är det ändå så att genus signalerar könet, så det kanske är av vikt ändå - om man vill det. Jag vill faktiskt vara kvinnlig, från kropp till tå (haha), så jag kanske ska sluta ringakta genus som en viktig del av identiteten. Vandra bort från kroppsidentiteten som det enda könat relevanta. Och då givetvis att det inte bara är könsöverskridare som har en genusidentitet.

Så jag skulle säga att jag både har en könsidentitet (kroppsuppfattning) och en genusidentitet (signalera kroppens tillhörighet socialt, enligt valfritt mönster). Jag får fundera vidare på det här, men nu ska jag faktiskt till kirurgen för samtal om bröststorlek! Ciao!

En hemlis för hälften

2007-11-14T17:09:00.000+01:00

När kom du på att du är lesbisk?

Handen på hjärtat, lebbgänget, är det någon av er som aldrig fått denna fråga? Hur brukar ni svara? Är ni trötta på frågan och svarar något sarkastiskt (typ "när kom du på att du är heterosexuell?"), eller berättar ni ert livs historia med emfas på hur befriande det var att komma ut? Blir ni små lärarinnor med pekpinnar rabblandes sexualitetens historia och heterosexualitetens hegemoni?

Själv kan jag bli lite inkomfortabel när jag får den frågan, för jag har inget rakt och ärligt svar. Jag har ju alltid vetat att jag gillar tjejer, men till skillnad från andra flator har det ju förväntats av mig sedan jag var liten. Så det fanns ingen tid då jag erkände för mig själv att jag gillade tjejer, utan snarare en tid då jag erkände för mig själv att jag själv är en tjej. Och i och med det blev jag ju lesbisk (ja, efter att ha jobbat lite på det), men frågan att besvara blir ju en annan än den ställda.

Komplicerat va? Det här är ett exempel på varför det är så svårt för mig att "stealtha" samtidigt som jag bygger relationer till människor. Att leva "stealth" innebär ju att leva ett liv fritt från sin biologiska historia, om man som jag har en transsexuell erfarenhet. När ingen får veta, när man ska leva ett liv som den man verkligen är. Problemet för mig är att jag omöjligen kan göra det och samtidigt vara det minsta personlig! Att leva stealth för mig slutar med att jag är tyst och tråkig, och får svårt att komma människor nära - för minsta fråga om något som rör mitt nuvarande liv kan svårligen besvaras ärligt utan att kopplas till mitt förflutna. Som frågan om när jag kom på att jag är lesbisk. Varken "det har jag alltid vetat" eller "jag upptäckte att jag gillade tjejer den och den tidpunkten" är ju helt ärligt. Och jag har ett behov av att vara helt ärlig i samtal med människor! Givande samtal bygger på ärlighet.

Som grundläge börjar jag alltid med att stealtha på nya platser och i nya relationer, men sakta men säkert som jag vill börja lära känna någon jag tycker verkar vara en mysig människa så tummar jag allt mer på de löften jag gett mig själv. Och även om var och en lovar att inte sprida förtroendet vidare så blir det lite fånigt när halva arbetsplatsen fått ett förtroende som resten inte fått. En hemlis för hälften, liksom. Vad är det för en hemlis? Vad fyller den för funktion? För det där livet fritt från mitt förflutna blir ju ingen realitet i alla fall, om jag pratar om detta förflutna med olika personer under majoriteten av mina arbetspass...

Visst önskar jag att jag bara kunde vara den där vanliga tjejen, den vars historia inte skiljer sig från andras. Jag älskar samtal där den andra bara antar att jag är lika mycket tjej som hon, som nyligen då jag diskuterade orgasmsvårigheter med en som inte vet om att mitt sköte inte alltid sett ut som det gör idag. Hon vet vad det innebär att ha en fitta, och hon antar att jag vet det också, och ja, vi delar ju något där. Visste hon om min bakgrund skulle det faktum att jag har en "ny" vagina bli ett ämne på tapeten. Och inte för att det är något fel med det, men det känns inte lika bekräftande på att min verklighet är som jag önskar att den är. Då skulle det bli ett fokus på skillnaderna, vad som skiljer oss åt, och jag vill ju ha fokus på likheterna!!

Samtidigt tycker jag det är helt fantastiskt och väldigt oförståeligt att jag faktiskt har ett val här!! "The option of stealth" - möjligheten att välja om man vill att andra ska veta om ens transsexuella erfarenhet eller inte - är något som inte är alla förunnat! Och visst, jag tror absolut att en och annan ser spår av mitt förflutna ibland, men allt som oftast står jag med en mental haka i golvet över att någon jag trodde fattat verkligen visar i det hon säger och gör att hon inte har ett uns aning att jag skulle vara något annat än fittfödd! Sannerligen är det värdefull bekräftelse, men också något jag är alldeles för dålig på att förvalta! En hemlis för hälften, som sagt, och hemlisar som delas med för många är snart allmän kännedom.

Men delad glädje är ju alltid dubbel glädje. När jag blir glad av att någon tar mig som fittfödd kan jag vilja berätta för personen, bara för att hon ska få veta hur glad hon gjort mig utan att själv veta om det! Ibland kan jag också känna att jag blir ännu mer bekräftad att jag är en vanlig tjej efter att jag berättat, just genom att se hur pass chockade människor blir när de får veta.

Något jag måste bli bättre på är att få mina vänner att värna om min integritet! En del kan säkert tycka att med tanke på hur många som ändå får veta borde det ju inte spelar någon roll om de själva berättar för en till. Men jag vill bestämma själv! Det här är ju faktiskt min ensak och inte mina vänners ensak. Jag skulle vilja se den tystnadsplikt som praktiseras i mitt jobb appliceras på mitt egna liv! Kanske är det inte realistiskt att ha full kontroll på vilka som får veta och inte, men respekten för mitt egna val borde ändå understrykas mer! Det kan handla om små saker, som att våga be en vän att sluta prata med mig om min bakgrund på ett offentligt ställe. Eller låta mig välja när min bakgrund ska behandlas och inte, istället för att låta det vara ett ämne som ständigt står på dagordningen. Det är inte säkert att jag alltid vill prata om det, bara för att jag vill det ibland eller tillomed ganska ofta! Ibland mår jag bra av att bara få vara den där självklara tjejen, den som kanske du eller du är, även med någon som känner till vad jag gått igenom. Utan att det känns som ett spel för gallerierna, såklart.

Men ja, som sagt, integritet är inte min starka sida.

Jag och mina paralleller...

2007-11-11T19:34:00.000+01:00

Hur kommer det sig att jag efter en sommar av belåtenhet över mig själv, min kropp och min position plötsligt blivit nästan lika självkritisk som jag var tiden före? Varifrån kommer denna backlash, och varför kommer den just nu? Finns det några rimliga förklaringar?

I någon vecka har jag letat efter en förklaring, men inte hittat någon. Jag har rent ut sagt inte förstått mig på mig själv! Sedan läste jag en tidningsnotis om gravida kvinnor med ätstörningar, och hör och häpna - något i den del av mitt sinne som fungerar associativt drog genast en parallell till min egen situation, som jag gör med det mesta.

En expert på ätstörningar förklarade varför de kvinnor som fått hjälp med att kontrollera sin ätstörning ofta får återfall under en graviditet. Han menade att dessa kvinnor lärt sig att ha kontroll över relationen till sin kropp, och att den kroppsliga förändringen under en graviditet för dem att tappa denna kontroll! En anatomisk förändring de inte varit med om förut och som de omöjligen kan ha kontroll över sätter alltså deras mentala kontroll över ätstörningen ur spel!

"Det här låter bekant", tänkte jag, för tappat kontrollen över relationen till min kropp har jag ju uppenbarligen gjort. Från att älska mig själv i extas till att hacka ned på mig själv, intala mig att jag inte duger, inte duger, inte duger... Det är inte relationen till fettet på min kropp det handlar om för mig, utan relationen till min könade kropp. Varför är jag plötsligt kritiskt inställd till den kvinnokropp jag nyligen älskade över allt annat, varför diskvalificerar jag den plötsligt som kvinnokropp och får ett återsläng av min forna transsexualism?

Jo, det stundar en kroppslig förändring som satt kontrollen över relationen till min kropp ur spel! Jag ska ju opereras igen snart, och jag fick frågan hur jag ville göra med brösten! Jag var tvungen att ta ett beslut, tvungen att ta ställning till om jag tyckte mina bröst var kvinnobröst eller inte. Och ställningen jag tog var att nej, det ser nog inte riktigt ut som postpubertala kvinnobröst, och ja, jag skulle vilja att de skulle se ut på ett annat sätt.

I och med detta konstaterande har jag
1. Konstaterat att jag inte är helt nöjd med min könade kropp, och
2. Fattat beslut om en kommande operation som kommer innebära en anatomisk förändring jag inte har kontroll över och vars resultat jag har svårt att förutsäga.

Det innebär att jag kommer få "lära känna" min kropp på nytt ytterligare en gång, och det gör att den kropp jag har nu känns himla temporär. Kontrollen är bruten, det stabila är åter instabilt. Och precis som med de gravida kvinnorna som får återfall i ätstörningsproblematik får jag ett återfall i transsexualism och den form av destruktivt självbedömande av den könade kroppen som det kan innebära.

Så där har jag nog fått en ganska rimlig förklaring till mitt instabila beteende på sistone. I och med att en könsbedömning av min kropp åter sitter på tapeten igen blir jag ju såklart kritisk mot hela kroppen. "Vad får jag för helhetsintryck av min kropp med de här brösten?", "Jo, det är ju ett androgynt helhetsintryck.", "Men vad är det som säger att det är brösten som gör det, och inte ansiktet?", "Usch, det är nog fel på både kroppen och ansiktet".

När jag landat i min kropp igen efter bröstrekonstruktionen kanske tankarna på ett feminiserande ingrepp i ansiktet försvinner, eller så gör det inte det, och då får jag fatta beslut om operation då. Tills vidare försöker jag vila i den här kroppen, men jag har börjat lägga undan pengar till en sådan operation, för att kunna fatta beslut när tiden är mogen. Det blir nog bra hur det än blir!

Kär i livet - som vanligt igen!

2007-10-25T10:55:00.000+02:00

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Tjohooooooooo!
Bara glädje, och kärlek, och... lycka fyller mig från hjärtat ut i finger-, och tåspetsarna, darrar ut i sin outgrundliga fulländan in i minsta cell på kroppen. Jag studsar hem från jobbet, ler åt ingenting på vägen hem så att främlingar tittar nyfiket på mig (kanske tror de jag är full?), jag spritter med benen och headbangar mentalt till musiken i min iPod - det finns ingen gräns för känslan av lycka - och ändå vet jag inte varifrån den kommer! Inte heller vet jag vart den tänker ta mig, eller om den kan ta slut om man beter sig för lyckligt. Men det känns inte så! Det känns som om jag dricker ur en aldrig sinande livsglädjens källa!

Inspirationen flödar längs gatan, i mörkret där jag går, och när jag kommer hem jag vill uttrycka något glädjefyllt - här, för er - i bloggen. Det fanns en tid då jag trodde att man bara kunde vara inspirerad under sorg och depression. De få gånger jag trodde mig vara glad hade jag inget att skriva om - vad skulle jag kunna uttrycka om jag var glad? Vad jag inte fattade då var att jag nog "bara" var just glad - men jag var inte lycklig! Nu upplever jag lycka som motsatsen till deppighet - glädje kan man känna lite närsomhelst, och ibland är det nästan mer ett tillfälligt frånvaro av bekymmer än en egen känsla i sig. Idag kommer mina bästa texter från den sprudlande lyckan - och deppiga, mörka texter är inte längre något jag riktigt identifierar mig med. Ändå tror jag förstås att man kan känna de där små strimmorna av "sann" lycka även i mörka perioder, för det som hållt mig uppe när det varit jobbigt har alltid varit att glädjas åt nuet; hur den varma tekoppen känns i handen när snöflingorna faller ner utanför...

Kanske handlar det om att jag förut identifierade mig med olyckan. Smärta var min identitet. När något blivit en identitet är det också svårare att släppa. Jag kunde tycka att en dikt eller låttext var vacker i sig bara den innehöll ord som "darkness" och "pain". Antagligen för att det var de enda starka känslor jag kände. Det är annat nu. Mitt känsloregister är sant mångfacetterat känner jag, det har fått blomma och växa åt alla håll, och jag ser alla färger i min känslokarta, inte bara svart (smärta), grått (depression) och pyttelite rött (passion). Det finns så mkt mer; det finns gult och grönt och rosa och lila och blått och orange och turkos och silver och guld och Gud vet vad! Ja, hur känns en "blå" känsla? Vet ni det? En gul? Det vet jag!

Smärta, sorg, mörker... det fanns så många ord, tyckte jag, men jag tänkte aldrig på hur samma ord återkom i nästan alla gotiska rockgruppers sångtexter. Lyckan känns som något helt annat - här finns det ord att utforska - och det mest fantastiska är att det ibland saknas ord för de fantastiska känslor man bär på, så att man tvingas att skapa nya! Och under ett lyckoflöde är det inget tvång direkt, orden skapar sig själva, de kommer som skänkta från ovan, ner i tangentbordet in i skärmen. Man parar två positiva ord (samkönat naturligtvis, haha), man böjer om dem (korrigerar dem efter ens inre känsla, hohoho), och till slut skapas ett nytt ordförråd, ett nytt språk. Ja, det är så det känns - det känns som om jag upptäcker ett nytt språk! Och att det kommer automatiskt, från mig, inom mig! Helt otroligt...

Existensmaximum - smaka på det ordet! Ett helt fantastiskt ord, som jag hittade på bloggen Poet På Heltid - som jag varmt rekommenderar! Det känns verkligen som om jag befinner mig i mitt existensmaximum just nu... Och här, i mitt existensmaximum, kommer - från ingenstans - dylika nya ord, och jag låter mig inspireras av andra ordnyfikna språkskapare, som t ex ovan nämnda.

Eftersom saker är svårare att släppa om de blivit en identitet är det nog bra tur att den extatiskt lugna lyckan blivit som en identitet för mig! Jag älskar, var jag än befinner mig. Bloggposter som denna skulle egentligen kunna hålla på för evigt, men jag måste sluta, för jag har ett liv att leva också! Vill alstra kärlek ävem in-real-life, såklart!

Varma, innerliga kramar till er.

Djungelns lag i tvättstugan

2007-10-22T14:20:00.000+02:00

Då mitt schema är tajt brukar jag boka tvättid för en hel månad i taget, och tvätta ungefär tre-fyra gånger varje månad, dvs en gång i veckan eller lite mindre. Stressad över allt jag skulle hinna med i dag hetsade jag mig att gå upp tidigare och göra mig i ordning snabbare och sen fort ner i tvättstugan två minuter över utsatt tid.

Vad möter mig om inte fullproppade tvättmaskiner som precis har börjat tvätta? Vad har jag missat? Har jag bokat fel dag? Jag rusar till rummet med bokningsschemat och ser att någon strukit mitt namn med en bläckpenna och skrivit ditt ett annat namn i hörnet.

Min spontana vilja är att kasta ut alla blöta kläder ur tvättmaskinerna och tvättrummet, börja tvätta mitt eget och hänga hänglås på dörren. Men jag besinnar mig, och tänker att det kanske blivit vintertid, och att jag kanske med andra ord missat min tid - för har man inte börjat tvätta inom en halvtimme får någon annan ta tiden. Jag går upp till lägenheten, ringer mamma, som intygar att nej, det är fortfarande sommartid. Därefter ringer jag bokompisen som är i plugget och frågade om hon trodde man fick göra så och om jag hade rätt att kasta ut kläderna. Sedan mailar jag hyresvärdinnan - hon som egentligen bor i lägenheten, men hyr ut till oss ett år - och frågar vad hon tror.

Jag bestämmer mig för att gå ner i tvättstugan när tvättmaskinerna förväntas vara klara, och fråga personen vad det är fråga om. För att förbereda på konflikten sätter jag en lapp på dörren med texten "vad är det för sätt att stryka andras tvättider?!". Det känns som om jag förvandlats till en av de arga tanterna som Jonas Gardell skämtar om i någon av sina shower; de som för krig i tvättstugorna med arga lappar.

När jag väl kommer ner och knackar på dörren har jag lugnat mig och kommit fram till att det inte behöver vara hon som tvättar nu som strukit min tid. Och mycket riktigt, det första hon säger är inte "hej" utan "det är inte jag som strukit din tid!". Hon berättar att den var struken i torsdags då hon bokade in sig. Jag tror henne.

Frågan är nu bara vem som går och stryker mina tider och varför. Har jag gjort något fel?

Blöder jag!?

2007-10-21T12:32:00.000+02:00

Shit. Jag har visst blödit lite i natt, för det är intorkat rött blod i trosorna. Jag opererades i januari och blödde de första två-tre månaderna, men har inte blödit på minst ett halvår, säkert mer. Vad kan det här bero på?

Jag har förvisso slarvat lite med stavträningen. I början skulle man ju föra in en stav i slidan och låta den vara där 20 minuter, två gånger om dagen. Efter ett år, sa kirurgen, kunde man stavträna en gång i veckan. Ett år har ju snart gått, och jag har pga mkt att göra med jobb och sånt fått en rutin på att dilatera var tredje - var fjärde dag ungefär. Och det har fungerat har jag tyckt, men på sistone har det gjort lite mer ont om jag börjat direkt med den tjockaste staven, vilket jag i princip alltid gjort från fjärde månaden eller något. Kanske finns det samband med att jag hade lite ont om glidmedel förra veckan - men i så fall kunde det ju ha blödit då och inte nu när jag har nytt glidmedel. Kanske har någon nagel varit lite vass när jag smörjt ingången?

Ska jag vara orolig? Ingen aning. Det är inte mkt blod. Glidmedlet är liiiite färgat när man drar ut en stav, men inte mkt. Något har kanske spruckit litegrann, kanske vid vaginamynningen, kanske längre in. Kanske har jag pressat lite mer längst in än jag brukar. Egentligen tror jag inte det är någon fara, men jag är lite hypokondrisk av mig, så jag skickade i alla fall ett mail till Karolinska och frågade vad de trodde. Men ja, tills vidare ska jag försöka stavträna oftare. Någon erfaren som kan lugna mig med att det kan bli såhär ibland?

Att lära sig saker sent

2007-10-21T11:26:00.000+02:00

Ibland kan jag tycka det känns så konstigt att jag börjat leva på riktigt så pass sent i livet. Från barnsben till kanske arton års ålder var jag en livsrädd nörd som stängde in sig på sitt rum och flydde verkligheten med musikskapande och tv-spelande. Jag gick aldrig ut som mina klasskamrater gjorde, jag drack inte alkohol, jag höll mig borta från alla former av intriger (så gott det gick) och kärleksspel (gick lätt!).

Det var när jag började bli den människa jag ville vara i världen som jag första gången kände att jag ville vara social, och då blev det istället nästintill en explosion av översocialitet! Det var så mycket att ta igen, som jag missat. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag betedde mig som folk de första två-tre åren. En del sociala koder, t ex vad som klassas som för privat för att tala om bland främlingar, var icke inlärda - och jag tror det fungerade ganska bra på universitetet faktiskt, där man får plus om man pratar högt om ovanliga sexualiteter och makt och sådära.

Men vad som ger pluspoäng i genusklassen ger inga pluspoäng på den nya arbetsplatsen kan jag lova. Jag har fått snabbutbilda mig i sunt förnuft och folkvett! "Ååååkej, folk tycker det är obehagligt om man pratar om att man lägger ut nakenbilder på sig själv på Internet...", "Jaså, de tycker att man har en skruv lös för att man alls gör det? Vad normativt! Men jag har ju rätt, för det sa frööööken på Sociologiiiiin... Eller är jag konstig? Jag uppfattas visst som konstig!", "Jahaaaa, man kan alltså vara personlig utan att vara privat?! Men vad är det för skillnad?", "Va - integritet? Vad är det?"

Nu kanske ni tycker det är hemskt att jag anpassar mig, men det tycker inte jag! För mig är det ett oerhört fascinerande socialt spel, och jag älskar att vara kameleonten som fort snappar upp spelets regler och spelar ut dem till hundra procent för att skapa en så trevlig miljö för mig själv som möjligt. Inte att jag ändrar åsikter - jag tycker fortfarande uppdelningen i fina och dåliga flickor är hemsk, och att sexualiteten är onödigt tabubelagd i vårt samhälle. Samtidigt adderar jag nya värderingar till det gamla - man kanske kan leva ut sin sexualitet utan att prata om det på jobbet. Man måste kanske inte vara exhibitionist i alla sammanhang. Det kanske går bra att ha en professionell roll och en privat - att helt enkelt bli mer mångfascetterad och känna av vad som passar sig i varje situation.

Men visst, jag "lär" mig att vara en "fin flicka". Den här sommaren och hösten har jag lärt mig "skam". Att lägga ut nakenbilder på Internet kan få inte alls så roliga konsekvenser i arbetslivet, och jag har lärt mig att ångra mig, göra om, göra nytt. Sånt där som tjejer kanske lär sig i fjortonårsåldern efter att ha lagt ut nakenbilder på Snyggast, och sedan blivit sexuellt utnyttjade. Man ska inte acceptera samhällets syn på kvinnors sexualitet, men man kan ju samtidigt vara lite street-smart i sitt motstånd. Visst kan det handla om metoder för att inte bli våldtagen en sen natt (klä på dig, gå med självsäkerhet), inte bli sexuellt utnyttjad på en fest (alkohol och ställen med många heterosexuella machomän - that's a no-no!), men det kan också handla om att uppmärksamma när folk börjar skruva på sig när man babblar på om något, ta några steg tillbaka, och fundera på vilket sätt ens egen öppenhet kanske kränker andras integritet. Och såklart att göra skillnad på vad man kanske inte bör hymla om för att andra tycker det är känsligt (sexuell läggning) och när man kanske bör lägga locket på (vad man fantiserar om sexuellt i detalj).

Är det inte lite konstigt att man är så anpassningsbar? Att man totalt kan lära om - flera gånger - sent i livet. Mina senaste fem år har verkligen varit en snabbutbildning i att vara kvinna, kan jag säga, och det senaste halvåret har jag gått en praktisk fempoängare i respektabilitet och skam! Jag tentar av den i min vardag.

För att jag så väldigt gärna vill...

2007-10-10T12:49:00.000+02:00

Människor tycker om att ställa "varför"-frågor. Det börjar i barnaålder; "vaaaaarför, mamma?", och hänger med ända upp på forskningsnivå; "varför X, varför Y och hur ska man förstå Z?".

Ganska ofta - om man är en människa vars känslor, önskningar och beslut är svåra för många att förstå - får man vänja sig vid upprepade "varför"-frågor med krav på svar även om man själv inte riktigt bär på något svar som övertygar en själv. Det leder - i alla fall för mig - till att man faktiskt hittar på svar som ska verka logiska och övertygande, enbart för rätten att få definiera sig själv, sin egen situation och rätten till att känna som man känner.

Att vilja ha ett kvinnligt underliv och uppfattas som att vara detsamma som en person född med kvinnligt underliv är en typisk svårförstådd situation, en sån situation som av de som möter den utifrån genererar ett "det där hajar jag inte, det måste ju vara fel på nåt sätt". Från barnsben; "varför vill du vara tjeeeeeeej?" upp på forskningsnivå; "hur ska man förstå transsexualism ur ett feministiskt, diskursanalytiskt, queert, biologiskt, psykologiskt, freudianskt, maktanalytiskt, klassanalytiskt, etnologiskt eller tjofaderittanhej-perspektiv...?"

Jag är en av de som en gång i tiden möttes av alla de här frågorna ur alla de tusen perspektiv man kan ifrågasätta någons känslor på. Och som jag har ljugit! Men nu är jag här för att tala sanning - äntligen! Det första jag måste göra för att sluta ljuga är att sluta tala utifrån andras diskurser! När jag talar med kristna måste jag sluta tala om våra kön som något som har med Guds tanke att göra (även om jag kanske tror att Gud absolut har haft en tanke med att placera mig i fel kropp från början), när jag talar med feminister måste jag sluta tala om kön som något som enbart har med makt att göra (även om jag absolut tror att kön delvis har med makt att göra), när jag talar med biologer måste jag sluta tala om kön som något som sitter i hjärnan (även om jag absolut tror att det säkert finns något värt att beakta i biologiska teorier om könsidentitet).

Det absolut ärligaste jag kan svara på frågor om vad kön är, vad könsidentitet är, vad transsexualism beror på är: jag vet inte! Och det enda riktigt sanna jag kunde ha svarat på alla "varför väljer du att byta kön?" som jag möttes av på den tiden hade nog varit ett: för att jag så väldigt gärna vill! Det kan varken bli djupare eller ärligare än så. För det är sanningen. För att jag så väldigt gärna ville det.

Så nu kör vi ett ärlighetsrace, och sen släpper vi det här med kön och orsak och varför, okej?

Fiktiva frågor och svar finns att läsa under kommentarerna. Fyll gärna på med fler funderingar ni har, så ska ni få ett ärligt svar en gång för alla!

Att göra någon glad känns bra nog

2007-10-10T11:39:00.000+02:00

Någon som tycker att min blogg sprider värme och glädje undrade vad jag ville "ha tillbaka". Precis som jag själv tror menade också vederbörande att det man ger ut till andra får man åter. Kanske inte i precis samma form, kanske inte precis av samma personer - men att generellt jämnar energibalansen ut allting, så att positiva energier genererar positiva energier, och tvärtom, givetvis, med negativa energier.

Innan jag skulle somna låg jag och tänkte på det - vad är det jag vill få tillbaka egentligen? Till en början var det enda jag kom på ett tomt, men ändå glatt "jag vet inte - det känns bara bra". Då detta svar inte är särskilt utförligt, och nog varken skulle tillfredställa den ursprungliga frågeställaren eller mig själv valde jag att sluta tänka och istället känna efter. Vad känner jag när jag bloggar, de dagar jag lyckas skriva konstruktiva, stärkande inlägg?

Värmen i magen framkallades, densamma som liksom fyller mig med en sorts magi när jag skriver ett riktigt lyckat, nästintill andligt inlägg. Den värme som får mig att känna att jag älskar mig själv och hela världen och alla människor jag ser, möter, samtalar med... Samma underbart varma kraft som får mig att förundras över naturen och universum, själva skapelsen, och att få vara en del av den. Den här värmen, frågade jag mig själv - vad säger den mig?

Känslan av att älska sitt varande, och att bli på något sätt ett med världen - världssjälen om man så vill - när något inom en liksom kopplas samman med något mycket större, med alltet - den känslan vill jag nog dela. Jag tror att det är vad det hela handlar om! När jag kan dela den här underbara, mäktiga känslan med andra - när jag kan sprida den - när jag kan få andra att förstå att den finns, få dem att känna om inte precis likadant så i alla fall något liknande - då känner jag att jag får något tillbaka. Den här varma känslan i magen - jag vill känna den tillsammans med någon, några - helst alla!

Så jag vill nog inte ha något konkret tillbaka. Jag räknar inte karmapoäng. Det räcker med att någon ler tillbaka när jag möter dem med ett leende, det räcker med att jag får känslan av att någon annan förstår det jag förstår... Det räcker med att känna att jag faktiskt kan sprida positiv energi, det räcker med att göra någon glad. Känslan av möjligheten att kunna alstra kärlek precis där jag befinner mig - på stan, på jobbet, på en släktträff, framför datorn - det räcker för mig! När min kärlek till livet skapar mer kärlek till livet, då har jag fått något åter...

Det komiska i tonårspojkar

2007-10-06T22:56:00.000+02:00

På sistone har jag haft väldigt roligt åt tonårspojkar på tunnelbanan. Min bild av tonårspojkar - ja män överhuvudtaget - har nog varit ganska negativ hela min uppväxt. Som tjugofemårig kvinna tror jag emellertid att jag har någon form av distans till positionen tonårsgrabb, vilket gör att jag kan se på den med mer distans. Deras liv är så långt från mitt, ändå vet jag precis hur nödvändiga deras överlevnadsstrategier är för dem, just där, just då.

Många tonårspojkar verkar tackla svårigheterna i sitt liv med humor. Ständigt oseriöst ironiska till vad som händer omkring dem kan de skratta åt sina egna rädslor och bekymmer - t ex som det ovissa tvånget att kanske behöva göra lumpen. Två killar med finniga ansikten - och sånt där spretigt hår killar av någon anledning envisas med att ha - satt mitt emot mig på gröna linjen och skojmobbade varandra och sig själva för just lumpenskräcken;

"Vafan, vågar du inte göra lumpen eller? Är du så man eller mus? Höhö"
"Amen, va faan, tror du jag vill gå upp sex varje morgon (fniss) för att springa tusen mil (fniss) i gyttja (fniss) utan mat eller!?
"...Öh. Nä." (ler stort)
"Ofta att man ställer upp på det liksom! Haha! Du då?"
"Jag?"
"Ja...?" (skrattar nervöst)
"Tror du jag kan göra lumpen? Jag har en sjukdom som gör att om jag springer fort så kan jag inte andas."
"Vadå - astma eller?" (fniss)
"Nää. En sjukdom. En allvarlig."
"Haru ju inte!" (skrattar) "Fan varu ljuuuuuger!"
"Gör jag ju inte! Jag lovar! Jag springer så där fort du vet, då slutar mitt hjärta slå eller nåt, allvarligt alltså, det är skitläskigt! Och så domnar mina armar. Och ben."
"....? Nej...? Du ljuger? Eller?"
(tystnad)
"Du ljuger? Visst ljuger du!?"
(skratt)
"Jag visste att du ljög!" (asgarvar)
"Nej, jag looooovar!" (skrattar)
"Men vafaaaan... skolidrotten då!?"
"Ja, men då joggar jag ju bara. Det klarar mitt hjärta."
"Fan vad du ljuger!" (skrattar)

Varför det roar mig så otroligt med nervösa tonårskillar som är livrädda för världen, sina egna känslor och skrattar åt allt har jag ingen aning om! Man-eller-mus-attityden har dessutom alltid stört mig oerhört. Fast just svårigheten att ta det på allvar och själva sarkasmen till det är nog det som får mig att le i mjugg på tunnelbanan. Naiviteten. Rädslan för kärlek och känslor är också rolig;

"Hur går det med Linda i 9c då?"
(asgarv)
"Lägg av."
"Hahahahaaaaa!"
(tystnad)
"Hur går det med Frida i 9k då?"
(asgarv)
"Håll käften."
"Höhöhö!"
(tystnad)

Påstod jag att jag visste vad för relationer grabbarna hade till nämnda tjejer skulle jag fara med osanning - men det var ändå väldigt kul att lyssna på. Det säger något om unga män och kärleken som en väldigt öm punkt. Stackrarna, att de inte kan vara allvarliga och känslosamma liksom! Tonårskillar i grupp kan vara som vandrande små Killinggäng...

Angående lumpenkillarna hade jag stor lust att lägga mig i samtalet med ett "vet ni hur jag slapp lumpen då, grabbar...?"

Surrogatmamma

2007-10-04T14:38:00.000+02:00

Nu kan jag inte låta bli att skratta åt det tragikomiska! Två tjejer jag känner funderar lite skämtsamt på att skaffa barn, men ingen av dem vill föda! Jag tänkte i någon sekund helt seriöst föreslå att få bli surrogatmamma - varpå verkligheten slog till mig hårt i fejset igen, och insikten om sakernas tillstånd tryckte ner mig djupt i mina infertila skor.

Tafsande tanter på Connection

2007-09-23T11:40:00.000+02:00

I princip alla vänner jag skulle ha kunnat dra med mig till Connection hade antingen åkt utomsocknes, eller hade andra tillställningar att prioritera. En annan (jag) som verkligen ville gå beslutade sig för att vara modig och gå alldeles alldeles själv! Alltid träffar man på någon bekant, tänkte jag, och se det stämde mycket väl.

Det första som händer är att en snäll bög från Qruisers diskussionsforum ropar mitt forna qruisernick och attackkramar mig. Med ett precis lika sympatiskt leende i verkligheten som online uttrycker han sin glädje över att se mig på riktigt, och konstaterar att jag inte kan ha gått på Connection många gånger. Nej, det stämmer, det här var andra gången! Men så har jag bara bott i Stockholm sedan försommaren.

Ungefär fyra ytterligare bekanta ansikten samtalar jag med under kvällen. Vi småpratade om deras respektive privata förhållanden jag såklart inte kan skriva om här. Mesta delen av tiden var jag dock helt ensam, vandrandes planlöst omkring utan mål. Fram och tillbaka. Ut hit, förbi baren dit, in på dansgolvet, ut igen, mer vatten, in på toaletten, tillbaka igen. Tog upp mobiltelefonen från och till för att verka ha något att göra. Utan skyddsnät att falla tillbaka på en utekväll känner jag mig lätt nervös, men trots detta var det kul, fantastiskt bra musik, och jag kände att mitt ansikte utstrålade ett glatt leende mesta delen av tiden.

Sen har vi min roliga upptäckt, som erfarna homoklubbsbesökare säkerligen tar för given, men som för mig som ständigt nykläckt fågelunge är helt ny - folk tafsar en massa! Dels människor som går förbi en där det inte är så trångt att man absolut måste ta på varandra, men som ändå smeker händerna mot ens rygg på väg förbi. Ser min rygg så inbjudande ut att det är svårt att hålla tassarna borta på fyllan - då får jag tacka och ta emot!

Ännu roligare var den ensamma tanten (hade hon månne också gått dit själv?) som verkligen tafsade på mig. Uttryckligen. Som en karl! Hon stoppade mig från toalettkön, höll i mig, och tog mig på rumpan, sa "skål" och höjde sitt ölglas. "Skål", svarade jag, lyfte mitt nyktra vattenglas, och slet mig loss (bokstavligen) för att mingla vidare. Längre fram kommer samma tant, kramar mig och frågar först när hon redan har armarna om mig om hon kan få en kram. "Kan du väl", svarar jag, och tänker att det går smidigare om jag spelar med några sekunder. Man vill ju inte verka dissig.

När tanten frågar om hon får en puss och är på väg mot mitt ansikte höjer jag ett integritetens pekfinger framför hennes mun, och säger bestämt "nej!". Det får du inte. Tanten ser besviken ut, men frågar ännu en gång om hon i alla fall får en kram. Hon får en kram. Gränsen för min integritet vad gäller fysisk kontakt med människor jag inte attraheras av får väl gå där ungefär. Lögnaktigt säger jag att jag måste gå på toaletten, och sliter mig loss ännu en gång. Jag är nog dålig på att säga ifrån på skarpen. Man ska ju bli glad för vad man får.

Men, mina vänner! Jag får inte glömma att nämna att en tvättäkta snyggflata presenterade sig och sa att jag (moi!) var snygg. Det gjorde mig glad, men jag hann knappt tacka innan hon var försvunnen. Märkligt! Vad vill man uppnå med det? Kanske bara ge någon en komplimang? Vad fint i så fall!

Nakna: en hermelin bland hermelinerna

2007-09-17T17:46:00.001+02:00

Badhus. Omklädningsrum har jag faktiskt post-operativ erfarenhet av sedan sommarjobbet, men där var jag aldrig spritt språngandes. En milstolpe i mitt liv - nu skulle jag bada och simma i ett klordoftande badhus för första gången sedan tiden före. Kanske kan det ha varit fem år sedan jag fortfarande var så pass felkönad att det gick att gå på herrarnas. Och nu - för första gången så rättkönad att jag fått för mig att vara modig nog att pröva mina vingar på allvar i ett av de naknaste av nakna sammanhang som existerar näst sex - duschandes bland tanter, kvinnor, brudar, jäntor, flickor...

"Tvagning för damer", står det på skylten. Jag och kompisen går in, byter om, småpratar, ställer oss i duschen. Runt mig går nakna honvarelser som den naturligaste sak i världen, och bland dem går jag, som om himlen var klarblå. En hermelin bland hermelinerna, tänker jag, för någon katt är jag då rakt inte. Jag är ju faktiskt inte det! Och ser någon misstänksam ut? Nej, de snipp&bröst-kroppar jag betraktar bär huvuden med introverta ansikten, försjunkna i sina respektive sinnevärldar.

Av någon anledning blir jag upprymd. "Shit, det funkar!" Jag. Bland dem. Som om det vore naturligt. Det är naturligt. Det kunde inte vara på något annat sätt. Det känns konstigt att det skulle ha varit på något annat sätt, faktiskt. Där står vi alla, snippförsedda varelser och tvättar våra kroppar. Blöter, förbereder inför simning eller träning. Vi ska simma, jag och kompisen. Tänk, jag kan till och med prata här inne! Inga hämningar. Det finns inga gränser!

Simhallen i sig var sådär härligt klordoftande frisk som jag saknat i många år. Man kunde också betrakta hurtiga människor springandes på rullband. Det vill jag också göra! Jag vill göra allt nu. Jag ska köpa snygga träningskläder också. Ingenting kan stoppa mig från nånting framöver! Så rätt känner jag mig att det gör mig oövervinnerlig! Och allt det jag hatade som ung: träning, idrott, dans - allt det kan jag ta revanch i nu. Allt kan återtas, allt kan vinnas, allt är möjligt! Allt jag någonsin hatat och känt mig fel i kan jag nu älska. Från att prata med främlingar till att hålla föredrag framför massor av folk till att röra på mig! Fysisk aktivitet - det hade jag aldrig trott att jag skulle uppskatta. Men ful och fel kropp blir fin och rätt kropp, och då vill den röra sig, då vill den synas - inte gömma sig! Exponera mera!

I bassängen fanns kvinnor. Där fanns män också. Längtade efter att få basta istället. Och mycket väl, till slut befann vi oss där, och jag åt en apelsin. Precis som förr i världen! Jag hade köpt en apelsin bara för att kunna återuppleva detta undermysiga barndomsminne! En tant pratade med mig om att bastun var för torr på grund av att personalen inte hade någon aning om hur den fungerar. Intressant! Jag och min kompis kunde inte hålla oss ifrån ämnet lesbiskhet, och somliga blev inte långvariga i bastun när de hörde våra samtal. Lite rädd blev jag, att det kanske var min kropp som skrämde iväg dem. En inkräktare i bastun? Hoppas inte. Jag vill ju vara hermelin bland hermelinerna, inte katt. Inte infiltratör eller spion, inte ulv bland får.

Efteråt kände jag mig så där härligt frisk och pigg som jag minns att man gjorde! Glatt ringde jag mamma och sa "nu kan jag följa med familjen till Äventyrsbadet igen! Ska vi boka tid?"

Beroende på vad man har för känslor

2007-09-16T13:27:00.000+02:00

Som av en händelse råkade jag se en Håkan Hellström-konsert, trots att jag själv inte är något stort fan av densamme. Hans musik är kanske inte vad jag oftast lyssnar på, men hans mellansnack innan en viss låt överraskade mig. Framförallt för att det han sa lät väldigt spontant - jag trodde först han skulle säga något helt annat.
"Om du vill gå fram till en dam... eller en tjej för all del... en kvinna, en tös... eller kanske en kille, beroende på vad man har för... känslor..."

Det var det där ordet "känslor" som grep tag i mitt hjärta och fyllde det med värme. Från början hade jag såklart trott att han bara skulle pratat till männen i publiken om att gå fram till någon av honkön. Oväntat la han till "eller kanske en kille", vilket fick mig att cyniskt tänka att ja, homofob vill han i alla fall inte framstå som. Det var då han plötsligt la till det där ordet som förändrade hela andemeningen i det han sa. Detta fantastiska men ändå simpla "beroende på vad man har för känslor". När han bara sagt "beroende på vad man har för..." antog jag att det antingen skulle komma ett heteronormativt "kön", eller ett slentrianmässigt och politiskt korrekt "sexuell läggning" - men nej, det var varken kön eller sexuell läggning han pratade om, utan känslor. Att vilja gå fram till en tjej eller en kille, beroende på vad man har för känslor.

Det var så fint, för det kändes varken könsbaserat; "hörrni, killar, om ni vill gå fram till en brud" eller heteronormativt; "om ni tjejer och killar vill gå fram till nån av motsatt kön". Han talade till alla, oavsett kön, och vilket kön man skulle intressera sig för verkade varken bero på ens eget kön eller ens sexuella läggning, utan helt och hållet på vad eller vilka man känner för. Givetvis finns det kanske killar som mest gillar tjejer, tjejer som mest gillar killar, killar som bara gillar killar, och tjejer som bara gillar tjejer, men det var inte det han pratade om. Han pratade inte om sexuell läggning, utan om kärlek.

Nånstans kände jag att det är så jag vill att världen ska se ut. Inte att man ignorerar eller fråntar någon rätten att attraheras av eller bli kär i människor av bara en sorts kön, men att det ska vara irrelevant för talet om kärlek. Att kärlek är kärlek, i vilken form den än kommer. Att vi inte skulle etikettera och bygga murar så himla mycket utifrån detta. Att det inte skulle finnas något "jahaaaa, hon gillar alltså tjejer?" utan bara "jaså, hon är intresserad av henne nu alltså?".

I en värld där vissa heterosexuella vill begränsa oss som har känslor för det egna könet och där många icke-heterosexuella går omkring med ständiga mindervärdeskomplex och rädslor känns detta tillstånd olyckligt utopiskt. Och samtidigt känns det som om delar av världen mentalt redan är där på något sätt. På mitt nuvarande jobb talas det inte om sexuell läggning, men det talas om relationer, och två av mina kollegor lever i samkönade förhållanden. Ibland är vi tre flator i samma rum - det är bara vi där - men ändå talas det inte om sexuell läggning som något i sig, vi bygger ingen identitet på den, varken personligt eller kollektivt, känns det som. Vi har bara de känslor vi har, och det är skönt.

Det verkar som om Håkan Hellström hör till de som vill dela den världen, och för det tänker jag ladda ner hans skivor. Energin i hans musik har inget kön, och kärleken han sjunger om är allmänmänsklig.

---

Notis: ett tidigare ej publicerat inlägg är nu publicerat. Scrolla nedåt, eller klicka på kapitlet "plötsligt kysst, upphöjt i två"!

Vackra, osminkade ansikte

2007-09-10T13:46:00.000+02:00

Ibland är jag verkligen som sötast osminkad. Tror inte jag tänker sminka mig idag. Just idag känner jag att jag vill se fler vackra, osminkade, ärliga ansikten. Låt oss betrakta varandras nakenhet; blottade kroppar och blottade själar. En värld där vi duger och är fullkomliga i vår allra minsta beståndsdel. Idag ska jag leva i den världen.

Alla fina flickor på tunnelbanan!

2007-09-09T13:14:00.000+02:00

Tunnelbanan svämmar över av vackra flickor på väg till jobbet, inne i sina egna världar, med blicken fäst i morgontidningen, iPoden eller mobilen. De vet inte att jag vill kyssa dem, varenda en, och tråkigt nog kanske de inte ens förstått sin egen älskvärdhet, sin enorma helighet och sitt absolut oemotsägliga egenvärde. "Kyssbara läppar", tänker jag, och tittar på någon som ser lite oroligt nyfiken ut då den ser regnbågsflaggan på min väska. "Var inte rädd för kärlek", tänker jag, som en uppmaning till både mig själv och till dem; "var inte rädd för att älskas!".

Morgonsömniga. Alla är på väg någonstans, där de uträttar något mycket viktigare. Få blickar möts, och jag önskar våra världar kunde korsas mer än de gör! Jag önskar att de kortvariga morgonmötena i kollektivtrafiken kunde bli mer och roligare än trötthet och inåtvändhet. Jag vet att det är skönt att vara inåtvänd också - man behöver det - och det är bra att kunna vara det bland folk, sida vid sida med allsköns människor. Men ett samtal! Ett "vart är du på väg och vad gör du?", en "jaså, din dotter fyller år i dag? vad kul!", några "jaa, jag är så kär, kan du tänka dig!?", och kanske ett och annat "vill du smaka en bit bulle? jag har!"...

Jag vill ha en kärleksrevolution! Mindre rädsla, färre etiketter. En värld där kärlek dominerar, och där ingen blir dömd utifrån vilken form dess kärlek tar sig. Är det så en omöjlighet tänker jag leva i en sån värld, här och nu, så gott jag kan och orkar!

Så släpp allt, och ge mig en kram! Jag vill ha en. Nu!

Plötsligt kysst, upphöjt i två!

2007-09-04T01:51:00.001+02:00

Jag fattar ingenting.
Men ja, det där med att tjejer inte skulle attraheras av mig får jag nog ta och addera till kategorin "vanföreställningar".

Situationen är en stor fest, inte på något sätt kopplad till HBT-världen. Där går jag omkring och känner mig lite utanför i heteroköttmarknaden. När jag funderar går jag förbi en tjej som följer mig med blicken, och vinkar tillbaka mig när jag gått förbi. "Undrar vad hon vill?", tänker jag nyfiket, och går dit. Nästa sekund kysser hon mig. När jag märker att det är en kyss som inte tänkt ta slut i första taget frågar jag om jag ska sätta mig i hennes knä. Hon har fortfarande inte sagt ett ljud, och gör inte så nu heller, utan nickar bara, och tittar intensivt på mig. Är fortfarande för överraskad för att riktigt greppa vad som händer. "Jaha, här sitter jag och hånglar", typ. Efter cirka 5 minuter puttar hon av mig och går iväg, fortfarande utan att säga något. Skapligt förvirrad känner jag mig ändå mest tacksam. "Livet ville väl bara visa att jag duger, så kan jag släppa tanken på att jag inte skulle göra det", tänker jag. Allting har en mening.

Men så slutar det inte där! Bara tio minuter senare börjar en tjej som jag småpratat med att dansa mot mig. Och innan jag vet ordet av börjar hon kyssa mig hon också! "Åååååkeeeej..?!", tänker mitt inre; "vad vill livet säga mig med det här...? men... kör till!" Efter ytterligare fem minuters långkyssar är jag törstig, och går iväg för att dricka vatten. På toaletten upptäcker jag att det nog är dags att rusa till bussen om jag ska hinna med den sista tunnelbanan hem. Tråkigt nog hinner jag inte säga hejdå till någon av dem, men den enas kompis springer jag in i, och informerar om min hemfärd. Hejhej, det var en rolig kväll, ha det så bra!

På flera sätt är den här händelsen unik i sitt slag. Det är första gången någonsin som jag blivit aktivt uppraggad på det sättet. Utöver detta är det på ett ställe med mest heterosexuella. Och för att spä på ytterligare händer det alltså två gånger, med två olika personer, bara inom en halvtimmes lopp! Jag tror livet talar om för mig att det är dags att riva ner ytterligare ett mentalt hinder. Eller ja, det är ju redan gjort nu liksom. Jag är tacksam.

Hur mycket kan livet överraska en egentligen? På vägen hem tänkte jag på det; på hur allt blir som jag vill! Det är för bra för att vara sant! Från ett liv i misär där jag var totalt asocial till ett liv där jag är lycklig, har många vänner, är framåt, har jobb, lägenhet... Jag har genomgått en könskorrigering, vilket är värsta processen, och blivit en helt annan, mycket gladare människa. Och jag var liksom rätt tacksam för det, jag var rätt nöjd, det kunde ha stannat där! Det fanns inte mer för mig att kräva av livet, jag hade fått min del av lyckopotten - med hög ränta! Men så händer det här!? Jag ska tydligen få vara med på attraktionsmarknaden och leka också...!

Plötsligt slår det mig att det inte kan vara sant. De senaste 5 åren kanske är en dröm - alltihop! Jag är säkert inlagd nånstans på ett psykhem nu, och inbillar mig att livet är precis så som jag ville att det skulle bli, men som det omöjligen kunde bli... Knäckt efter en attack av extremt självhat, totalt tappat greppet om verkligheten, och lever ett helt liv i en fantasivärld. Kan det vara så?

Älskar årstidernas övergångar!

2007-08-29T11:35:00.000+02:00

Det är cykliskt. Runt, runt går det, i cirklar, i cykler, och det som varit kommer alltid åter i ny form. Tror inte jag vet något som fyller magen med mer spänning, glädje och intensiv kärlek till livet än årstidernas övergångar och växlingar! Det är något magiskt med naturen, och hur den fungerar.

Är livet linjärt? Jag har för mig - även om minnen förvanskas - att jag tyckte det som yngre. Det jag såg som barn var hur man liksom växer och kommer framåt, framåt - från att inte alltför längesedan ha fötts - till att alldeles för snart tvingas avlida. Varje nytt skolår är ett tecken på att man är större, att man växt, att man förväntas ha utvecklats, att saker blir mer avancerade.

Idag känner jag inte riktigt på samma sätt. Många höstar, vintrar, vårar och somrar har åter kommit, passerat mitt sinne såväl som min närvaro och tillvaro, och prognosen säger att de kommer fortsätta återkomma. Visst åldras man, visst adderas livserfarenhet till ens medvetande för varje år som går - men samtidigt ser man hur livet går i perioder. Hur sinnesstämningar, humör, viljor, musiksmak, vad man äter och mycket annat är något som har sina faser, där en fas inte behöver ha ett definitivt slut, utan går över i något annat för att sedan återkomma i ny skepnad. Precis som årstiderna!

Inte heller det faktum att man föds, växer, åldras och dör känns särskilt definitivt eller linjärt. För varje vår betraktar jag hur samma sorts blommor och fåglar kommer åter, sommaren följer med en tid fylld av liv och värme, för att sedan låta hösten vissna blommor och fåglar flytta bort. Jag är en del av detta liv! Jag ingår i samma cykel! Mitt liv tar kanske lite längre tid att leva än en blåsippas, men under den tiden hinner jag se båda kortare och längre cykliska perioder än mitt eget liv.

Ja, det är verkligen något magiskt med årstidsväxlingar! De fyller mig med en liksom magisk känsla av livet självt, en känsla av att allt utanför mig är så himla mycket större än jag själv, samtidigt som jag ingår i detta stora! Rosade löv som förbrunas, faller mot marken och vissnar - visst, det går rätt fort. Samtidigt blickar jag upp mot stjärnhimlen ovan mig. Så evig... Men även stjärnorna har en livslängd. En dag är de tre vise männen två, och vad som kommer efter vet jag inte. Jag hinner inte se det. Åtminstone inte i den form jag existerar som idag.

Tänk om jag kunde föda barn... Vore det inte fantastiskt? Att själv ha kommit från en kvinnas inre, för att sedan en dag själv känna något växa inuti, föda, för att sedan se det växa utom min kropp. Som en fortsättning, men ändå en upprepning, samtidigt något helt nytt! Trots infertilitet och omständigheter som är som de är så tackar jag livet för att jag på något sätt ändå är en del av detta. Om inte annat i mitt känsloliv!

Människoälskare

2007-08-28T21:00:00.000+02:00

En människoälskare är något jag verkligen känner mig som! En filantrop? Jag känner hur jag får nya bekanta hela tiden, och hur jag liksom älskar dem från första början! Alla fantastiska människor på mitt förra jobb t ex som jag såg från och till, kanske småpratade med nån gång, men aldrig kom särskilt nära - jag älskar dem! Jag blir glad av att se dem, tänka på dem! Jag fylls av värme när jag hittar dem på facebook!

Och som idag var jag på kurs som en del i mitt nuvarande jobb. Där var människor jag förmodligen aldrig kommer se igen - men jag tyckte så mkt om dem! De var så vackra allihopa, och sa så bra saker, och jag ville få ögonkontakt med och prata med varenda en! Fanns bara tid och vilja skulle jag kunna fika med var och en och lära känna dem närmare! Såklart gäller det människorna på mitt förra jobb också.

Det som är den stora baksidan med detta är just att livet går på tid, och är begränsat. Man hinner helt enkelt inte få riktigt nära relationer med så många, så det är bättre att vattna de blommor man redan har. Men korta, intensiva små möten är vackert och bra det med! Så ser ni mig så lova att säga hej!

Är nog rätt nöjd med mig själv nu...

2007-08-26T14:05:00.000+02:00

Ja, det kanske får vara nog nu! Jag kanske ska se mig som färdig? Mitt könsorgan fungerar och ger mig en behaglig njutning med vibratorn, och med större bröst ser jag bara tjock ut - och bh-inläggen ger mig skavsår! Vill inte ha dem mer.

Nej, varför förändras när det är rätt hyfsat som det är? Fittfödd blir jag i alla fall inte i det här livet - men fittförsedd och så gott som fittfödd fungerar dugligt det med! Kan man njuta av sin kropp, och blir sedd som man känner sig - vad är då problemet? Ingenting! Perfektionslystnad gör ingen glad. Men bortom idealbilder, mentala jämförelser framför spegeln, människor som får veta och inget förstår, så ligger jag i sängen när min slida säger "ååh!" och min mun säger "ja!". Bortom behåshopping, silikoninlägg, jämförelser och avundsjuka, prat om proportioner och estetik - så säger mina bröstvårtor "mer!" när jag smeker dem.

Jag hörde att känsligheten i brösten kan minska efter en förstoring eller rekonstruktion. Det verkar ju inte så kul! Ärren under verkar inte heller så kul, liksom risken att de blir för hårda, risken för inkapsling, risken för att det kommer synas, risken att bli sedd som bimbo och risken att se sådär bastant ut som jag inte har nån lust med! Däremot virvlar min själ på lustens ängar, jag dansar i solsken och månsken, jag ler åt livet - och jag tror att jag mår ganska så där bra som man kan kräva av livet!

Livslust.

Hösten dödar vackert. En epok tar slut.

2007-08-19T12:40:00.000+02:00

Luften blev lite kyligare. Himlen lite mörkare blå. Löven lite rödare. Marken lite mer lövfylld.
Människorna lite mer påklädda. Stämningen något mindre euforisk av soligt spring i benen, men å andra sidan något mysigare av kyligt lugn i hjärtat.

I går var sista arbetsdagen på mitt fantastiska sommarjobb! En epok tar slut, och med det en årstid. Jag har kommit att få en sån självklar yrkesidentitet i det jag gjort, och känner en sorts sorg över att den här tiden är slut. Blir det någonsin såhär roligt igen? Så många människor - så många möjligheter?

Arbetskläderna ska lämnas in ikväll, innan den sista pubkvällen för egen del. Somliga jobbar en månad till. Själv fortsätter jag mitt andra jobb, som också det är mkt givande, men inte lika euforiskt roligt, inte lika intensivt, inte lika fyllt med en bredd av människor. Däremot innebär ju en arbetsplats med färre personer möjlighet till djupare relationer, om än färre. Men någonstans inom mig är jag en folkmyllerfetischist. Jag älskar att påverka många om än lite. Givetvis älskar jag att påverka få på ett starkt sätt också. I mitt andra jobb betyder jag allt för en människa, på det jobb som nu slutar har jag betytt lite lite grann för att alltet ska fungera. En kugge i ett gigantiskt sprudlande maskineri.

Jag gillar hur skaran bekanta ansikten har ökat för varje dag. Det blir allt fler att hälsa på när man går förbi, allt fler att småprata med. Därför har jag alltid gillat att börja nya kurser på universitetet, och det här jobbet var perfekt för min själsliga utveckling. Som ett gigantiskt sommarkollo, men med en större mening - med en kollektiv uppgift att utföra. Kommer det någonsin bli detsamma igen? Kommer jag börja nya klasser, eller hamna på liknande arbetsplatser? Något säger mig att detta unika, fantastiska på något sätt minskar ju äldre man blir. Man får färre och färre chanser till nya kontakter. Utbudet blir allt mindre. Liksom mängden nya nära vänner blir allt färre och färre, och man håller sig till dem som var av stor betydelse för en för många många år sen.

Många medelålders människor verkar bekymrade över just detta, att man inte får nya vänner. Att kanske familjen är de enda som betyder något, och att man isolerar sig med dem - och möjligen jobbarkompisarna. Som till slut aldrig kommer bytas ut, för att alla får fasta arbeten. Än värre när man blir pensionär, och inte ens har något jobb, och familjen flyttat ut. Tids nog kommer vännerna dö, en efter en. Jag kan se det redan nu.

På ett sätt ser jag fram emot att åldras. När jag blir tant ska jag ha en lång grå fläta. Jag gillar tanken på att min kropp kommer rynkas och gråna. Det är precis som hösten. En epok dör, och en annan inträder. Den förmultnande, men också den som fyller livet med alla erfarenhetens färger. Inte bara det levande gröna, utan även det passionerade röda, det mystiska lila, det lugna orangea, det hoppfullt gula. Samt det döende bruna och grå.

En vacker dag väntar vintern. En vacker dag somnar vi in, under en snötäckt evighet. Men livet väntar alltid där under.

Det finns en godhet.

2007-08-13T11:40:00.000+02:00

Säg att det betyder något, att jag ler mot människor jag möter. Jag vill veta att mina "hej!", "hur mår du?", och "vad tänker du på?" har ett värde. Allt trevligt småprat, alla vänliga ord, alla glada blickar. Säg att jag gör skillnad! Så gärna vill jag glädja andra enbart genom min existens. Låt mig virvla in som en lyckans storm och tappa glada, snälla känslor på alla jag susar förbi! Låt mig vara en källa till positiv energi, låt mig lämna varma minnen!

Det känns som om jag bär på en kärlek till livet, en godhet, en ömhet. Jag vill dela med mig av den! Den är underbar i sig, bara som en känsla i min kropp, men jag vill att även andra ska känna den här känslan! Jag blir så ledsen av alla ledsna människor. Precis som konstruktiv energi sprider sig, gör destruktiv energi detsamma. Den nedbrytande - den som så många så lätt tar till sig. Jag vill bryta den!

(Så gråt inte, lilla vän! Jag är här och jag tror att jag ser dig! Åtminstone vill jag försöka se dig!)

Ibland ler jag åt en främling mittemot mig på tunnelbanan, och hennes ansikte spricker genast upp i ett leende! Då vet jag att min energi gick att ge vidare. Det bekräftar det jag känner inom mig - att glädje är en energi som kan delas ut, som kan överföras mellan kroppar, som kan spridas! Det man ger till andra får man trefaldt tillbaka. För någonstans tror jag att vi alla på något sätt delar själ - har ni känt det någon gång? - och att vi i korta stunder blir ett igen.

Hur man vänder en ovälkommen flirt till humor

2007-08-11T13:56:00.000+02:00

Tunnelbanan hem från jobbet, klockan är närmare halv ett på natten. Fredag, den delen av befolkningen som nyttjar alkohol (dvs de flesta) är berusade. I min knälånga kjol, mitt blommiga linne, och min rosasvartrandiga väska med regnbågspins och kvinnosymboler sätter jag mig mitt emot en dam som utstrålar något paradoxalt med sin trötta blick, sitt slitna ansikte och sitt festliga guldglittersmink.

Rätt vad det är kommer två unga män - kanske runt 30 - och sätter sig vid mig och den tärda guldglitterdamen. Med smörig röst säger de "hej" till henne, hon svarar trött "hej" utan att möta dem med blicken, och går av några stationer senare. Männen pratar med varandra, på ett språk jag inte är bekant med, så jag vet inte vad de säger. Jag tittar ut genom fönstret, och tänker att man inte ska uppmuntra fulla män till initierande av flirt genom att möta dem med blicken. På andra sidan vagnen noterar jag dock en vacker tjej med långt blont hår och självsäker blick, som i sin mobiltelefon pratar om något för henne väldigt givande, som det verkar.

Minns inte vad det var jag tänkte på, men något fyllde mig med glädje, så jag började le när tittade ut på den mörka himlen, betongstationerna och gatlyktorna. Jag såg förmodligen väldigt drömsk ut, som ett ungt barn som fortfarande trodde på världen, och tyckte den var vacker i sig själv. I mångt och mycket stämmer liknelsen - en vän till mig har beskrivit mig som en fågelunge som kläcks på nytt varje dag och ständigt är förundrad över något nyupptäckt fenomen i världen, vilket alla andra tar för självklar.

Den drömska blicken måste ha lockat männen till något, för jag märker att de båda tittar på mig och har börjat diskutera mig, på detta främmande språk. De ser glada ut, ler med öppna munnar. Plötsligt säger den som sitter bredvid mig: "mycket vacker tjej!". Jag svarar först inte, tänker att jag borde ignorera det. Men han upprepar: "mycket vacker tjej!". Jag vänder mig mot honom och frågar "vaaaa?" med samma leende min jag redan hade och inte hade någon lust att lägga av med.

"Mycket vacker tjej", upprepar killen, varpå jag spontant pekar på den blonda vackra tjejen på andra sidan vagnen och utbrister: "hon, ja! Det tänkte jag också på, hon är jättevacker!". Tjejen ser förvånad ut. Mannen rättar mig: "nejnej, du!". Jag ser mig förvirrat om, pekar dramatiskt på mig själv med inåtvänd hand: "är det jag som är vacker?". Mannen jakar. "Jaha, jag trodde du menade hon där borta!" säger jag, och känner mig riktigt provokativt lesbisk, samtidigt fylld med känslor av livsbejakande, ärlighet och orädsla.

"Du är vacker", upprepar mannen, och jag svarar "ja, men tack då! Tack så mycket! Tack, tack!". Har fortfarande inte tappat mitt leende, ja - jag känner mig faktiskt som en nykläckt fågelunge. En ny situation - igen! Alltid lika kul! Jag vet inte vad i situationen som roar mig - kanske är det att jag får en komplimang, kanske är det att jag inte blir rädd, kanske är det för mitt briljanta sätt att hantera situationen, kanske är det för att den blonda tjejen är vacker och jag vågar säga det högt så alla hör.

Med smörig röst säger männen nåt som låter som "lalalalalala", och då jag efter en 4-5 "vad säger du egentligen?" får förklarat för mig att det är italienska svarar jag att jag inte kan italienska - både på svenska och engelska för säkerhets skull. Männen vill bjuda mig på tuggummi, jag tackar nej, och de kliver av två stationer innan min hållplats och säger "tack". "Ja, varsågoda hörrni!", svarar jag, utan att veta vad de just tackat för.

Och så vänder man vad som skulle kunnat bli en hotfull situation till något riktigt underhållande! När jag och den blonda tjejen kliver av vid samma station ler hon uppskattande mot mig.

Inte så stolt som jag en gång trodde

2007-08-04T16:29:00.000+02:00

Jag hittade en gammal artikel jag skrivit om hur det är att vara transsexuell, skrivet någon gång precis efter att jag kommit ut. Häpen över mitt språk - som jag tyckte var väldigt mkt mer naivt, egocentriskt och manligt än vad jag känner att mitt språk är idag - kunde jag inte låta bli att skratta lite åt påståendet "hade jag varit född lesbisk hade jag varit så jävla stolt över det!".

"Jojo, lilla gumman - det trodde du då", tänker jag och ger mitt förflutna en mental klapp på huvudet. Utifrån den position då man i en manlig kropp avundas stolta öppna lebbor och deras ljuva oförstörda kärlek, absolut. Jag har full förståelse för att jag såg det så då. Ett omöjligt begär sätts lätt på en piedestal. Det förgulligas och utopifieras. Det är allt det man vill vara utifrån att inte vara allt det man är.

Men det var långt innan jag socialiserats till tjej. Det var innan jag förstod att ska man ses som tjej av andra kan man inte bara stå där med sin självdefinition som ett säkert ess i kortärmen. Nog var det lätt att inbilla sig att var bara alla omständigheterna fysiskt och socialt som man ville ha dem så skulle man vara så säker, och ha så rätt, och strunta så fullständigt i vad omgivningen tyckte. Det är inte så.

Nu står jag här. Jag har kämpat för att bli den tjej jag känt mig som, jag har uppnått det fysiskt, och jag har uppnåt det socialt i och med att jag lärt mig precis vilka koder som signalerar "fittfödd" respektive "transtjej" till omgivningen. Med mycket trial&error har jag kryssat mig fram genom situation för situation tills jag kommit till en punkt där jag nästan alltid omedelbart passerar som just "född kvinna". Det jag missat är att en av definitionerna på kvinnlighet är just heterosexuellt definierad. Hur kommer man in i tjejgänget på nya arbetsplatsen? Jo, man pratar om killar och smink.

I min vilja att just bli sedd som tjej och passa in och känna gemenskap bland andra tjejer har liksom det lesbiska bortprioriterats. Det har satts lite längre ner på prio-listan i sociala sammanhang där begär inte är det centrala. Och nu får jag lära mig den hårda läxan av det. Det är svårt att vara öppen!

Som jag skrivit tidigare - för att fullständigt delta i tjejernas samtal om relationer måste jag antingen outa mig och känna mig besvärlig - som om jag ville vara annorlunda och ha uppmärksamhet eller föra in homosexualitet som ämne precis överallt, eller så får jag prata om killar jag inte gillar, för det kan alla heterotjejer relatera till eftersom de inte gillar precis alla killar.

Såhär står jag nu och ser att jag internaliserat en skam jag aldrig trodde jag skulle bära. Bara genom att socialiseras till den jag är. Visst skulle jag känna en diffus lite upprorisk stolthetskänsla om jag hånglade med en tjej på någon av jobbets pubkvällar, men det är inte så enkelt att den stoltheten alltid är självklar, att man alltid bär med sig den, och aldrig känner sig knepig och jobbig om man gång på gång ska föra upp att man inte är heterosexuell. Att vara stolt är inte så oproblematiskt självklart och enkelt som jag trott!

"Om jag vore född lesbisk skulle jag vara så JÄVLA stolt!". Ofta då, vännen! Du skulle få kämpa för den stoltheten som alla andra. Det får jag ju ändå! Jag får väl tacka världen för att jag i alla fall får erfara vad det är att vara lesbisk på riktigt. Man måste väl erfara även de negativa aspekterna av något man drömmer om för att förstå vad det innebär på riktigt.

När vår lokala pizzeria exploderade

2007-08-03T13:26:00.000+02:00

Klockan är ett på natten. Tunnelbanan bromsar in på den lilla förortsstationen, och jag kliver ur för att bege mig den lilla vägen hem; förbi vårt minicentrum med ICA och fyra snabbmatsrestauranger. Jag går alltid med raska steg, väljer sida av vägen utifrån kön och antal på de jag möter. Skulle ju vara tragiskt om dagen slutade med att man blev våldtagen eller antastad. Med stavgångshastighet tar jag mig igenom den lilla dungen precis innan huset med lägenheterna, där jag bor tillsammans med min flatmate (med dubbelbetydelsen "lägenhetskamrat" och "flatkompis"!).

En näve nötter och en näve russin och lite quick-qruising innan jag lägger mig. Och precis som jag burrat in huvudet i kudden hörs ett "BOOOOOMKRSCHHHHHHHHH"! Som vanligt antar jag att det är jag som är paranoid - sen 9/11 har jag trott att allt som bommar och kraschar är någon som spränger något, medan mina kompisar skakat på huvudet åt min ängslighet. Två smällar till hörs, som låter mer som pistolskott än explosioner, men jag tänker att jag inte kan bry mig om varenda uppgörelse i Stockholm. Om jag bodde i ett land med krig skulle jag inte kunna oroa mig för varenda smäll, då kunde man ju aldrig sova.

Sen kommer sirenerna. Nu kan jag inte låta bli att bli lite nyfiken åtminstone, så jag ställer mig upp fast jag vet att jag borde försöka sova de 5 timmar jag hinner innan det är dags att jobba igen. Vad som möter mina ögon är ett gigantiskt rökmoln som bolmar upp från det lilla centrat. Precis bakom dungen ser jag hur det ryker, och sen sprider det sig över hela himlen - mörkgrå rök. Kvar i paranoidtanken försöker jag övertala mig att det bara är moln på himlen som ligger ovanligt lågt, men nej, det går inte att bortse från att här har det hänt någonting skapat av mänsklig hand. Jag funderar på om jag ska väcka flätmejten, men hon sover alltid så djupt, så jag får väl helt enkelt berätta om denna nattliga action till frukosten.

Loggar snabbt in på TT - tänker att de alltid är snabbast med nyheter. Uppdaterar i en kvart, men då inget om explosioner eller förortsbränder dykt upp går jag och lägger mig. Till slut måste jag ha somnat, för sedan kommer morgonen då jag vaknar. Dagen börjar inte med frukost eller tandborstning, utan med ett sökande på våra största nyhetssajter. På DN lyckas jag hitta information om en "explosionsartad brand" i en förortspizzeria, en brand som "tros vara anlagd".

På väg till jobbet går jag förbi centrat igen. Jag har aldrig sett något liknande i det verkliga livet, bara på nyhetsinslag från fjärran länder. Hela stället är totalt svärtat och utblåst, bänkarna har blåst omkull flera meter iväg, och är förkolnade. Polisen har spärrat av. Folk gråter, säger till varandra att de aldrig sett något liknande.

Så händer det som stör mig så otroligt mycket. En pluffsig gubbe står och pratar i sin mobil och konstaterar med självsäker vetskap så att alla hör det att "de ville väl ha ut det på försäkringen". Hur kan man bara påstå något sådant? Alltid, alltid är det så när någon invandrarfamilj blir mordhotad, utsatta för beskyddarverksamhet och får sina arbetsplatser eller bostäder uppbrända eller sprängda! Då är det genast några svennegubbar där och minsann vet att de gjort det själva. Personer som aldrig någonsin skulle tycka "rasism" var okej - men varför är smygrasism alltid okej?

Tills man bevisats skyldig är man alltid oskyldig. Tänk den skräcken de som ägde pizzerian måste känna! Hur kan någon då bara stå och påstå att de gjort det själva? Vad är det med vårt samhälle där offer alltid skuldbeläggs om de tillhör en strukturellt underordnad position? Hade pizzerian drivits av någon privilegierad - en vanlig svensk man likt gubben som pratade i mobilen - då hade det varit en hyvens kille som utsatts för något fruktansvärt...

Dra en parallell till våldtäktsdebatten. Vilka våldtäktsoffer ses som "riktiga" offer, och vilka ses som sken-offer? Vilka är sant "oskyldiga", och vilka bidrog lite till det själv? Och vilka strukturer kan vi koppla offerpositionernas hierarki till?

Eller dra för all del en koppling till homosexuella män! Vilka är de som löper störst risk för att bli utsatta för hatbrott - och varför? Vilka bögar går relativt säkra hem om nätterna?

Hursomhelst - såhär i efterhand är jag mer upprörd över den accepterade smygrasismen än över att jag kunde ha gått förbi där tjugo minuter senare om jag missat tunnelbanan...

Att blomma

2007-07-30T01:32:00.000+02:00

Det är dags att gå vidare.

Jag har blommat upp. Från den vinter jag föddes i började jag leva. Nu är det dags att blomma. Det är sommar, både bokstavligt och bildligt. Det är nu jag lever mitt liv. Ålderns höst kommer sen. Tills jag åter vissnar och förmultnar och försvinner i vintersnön.

Fågelsången omger mig. Livets lycka ler. Det är så vackert, alltihop! Människorna är så många, och alla är vi delar av det vackra och oförståeliga. Av alla de blommor som blommar just nu är jag en. På mitt sätt är jag vacker, som du och du och du och alla andra blommor i naturens sköna rikedom och mångfald.

Bland treklövrar var jag en fyrklöver. Men det var då. Jag är en klöver nu. Utan prefix. Vad hjälper det att hålla fast vid ett blad jag inte längre har? Och som aldrig ändå var mitt. Det satt löst. Var inte ämnat att sitta kvar. Det gör inget, för det har lossnat. Vi vet det, och vad tjatar vi om?

Här är jag nu. Vacker som en blomma. En ros med färre törnar. En tulpan som vänt sig mot solen. Varför ska jag vända bort kronan? Vad har jag att hämta i skuggan? Min krona är som andras. Min krona är som din.

Det är underbart att blomma. Vi är så många som blommar tillsammans. Tänk att få blomma, bland blommor! Det är dags att blomma, att verkligen blomma. Blommor gör sig inte vissna, ej heller med avklippta stjälkar. Men mina rötter - vem ser dem? Vad är det att titta på - en rot? Visst har jag växt upp från jorden, men jag är inte mörkret där under, jag är ljuset här uppe. Jag är min krona.

Detta markerar en skiljelinje. Inte längre är jag en knopp. Inte längre är jag en puppa. En fjäril kan flyga, och jag gör ju det. En fågel kan sjunga, och jag sjunger underskönt. Människor kramas, och äntligen kramar de andra min själ.

Vad mer finns det att säga? Jag är jag nu. Jag är underbar. Jag är tjej, jag är kvinna, jag är lesbian. I horistonten ser jag ett ljus.
Jag vänder mig ditåt

Det politiska i bröst

2007-07-26T11:47:00.001+02:00

Bröst är minerad mark. Bröst är en av de delar på (kvinno)kroppen som väcker starkast känslor, mest reaktioner, provocerar mest, diskuteras mest och normeras mest kring. Bröst väcker såväl åtrå som avund, kärlek som hat (och hatkärlek!). Att gå topless på stan är för en kvinna ett starkt normbrott som finns många åsikter kring, samtidigt diskuteras inom vårdpolitiken vilka som ska tillåtas subventionerade bröstrekonstruktioner. Bröst hos en kvinna anses vara både en rättighet, och något som ska skylas och döljas. De spelar stor roll i begärsspelet, men ingen bör "fuska" för att få fördelar, samtidigt som alla gör just det med olika former av special-BH och inlägg. Vissa bränner BH:n, vissa tar bort sina bröst, andra förstorar dem. En del menar att de "är till för" amning av spädbarn, andra menar att de är till för mycket mer än så. Män hatar och älskar dem. Kvinnor älskar och hatar dem. Lesbiskhet och bröst är också en spännande "intersektion". För vissa homosexuella män är brösten en av de starkaste symbolerna inom parodisk dragshow.

I omklädningsrummet på jobbet är det en smal tjej som har gigantiska, enligt normen perfekt formade bröst. Hon döljer dem alltid för de andra tjejerna när hon byter BH. Jag kan inte låta bli att misstänka en bröstförstoring i hennes fall. Samtidigt ser hon ut att vara långt ifrån den typiska "bimbon" som så ofta fördöms och används som skräckexempel i bröstens politik.

Döljer hon dem för att de andra tjejerna inte ska tänka att hon gjort en bröstförstoring? Det är i så fall intressant både om hon faktisk gjort det respektive inte gjort det. Om hon gjort det är det intressant därför att hon i så fall investerat i något hon sedan döljer. Vem är då brösten till för? Bara henne själv? Eller eventuellt en partner? Måste den partnern i så fall vara en heterosexuell man? Om hon inte gjort en bröstförstoring är det intressant att hon döljer dem för att andra inte ska tro det. Eller att man helt enkelt oavsett närvaron eller frånvaron av förstoring inte bör stoltsera med "perfekta" bröst. Finns risken att hon kan bli illa omtyckt av andra tjejer enbart för att hennes kroppsliga proportioner är samhälleligt premierade?

Jag själv känner hatkärleken inom mig. En del av mig tycker hon är underbar för hur hon ser ut (och såklart är hon trevlig också!), en annan del av mig stör sig på henne för att hon är så perfekt. Den instinktiva känslan av att hon är "mycket bättre än mig" finns där - jag på något sätt både åtrår henne och vill vara som henne samtidigt som jag stör mig enormt på henne! Är det hennes överlägsenhet över mig som stör (att hon pga sin normativa perfekthet står högre än mig i den sociala hierarkin) - eller är det internaliserat kvinnoförakt från min sida - att kvinnlighet helt enkelt är något som stör i sig? Ju "perfektare" kvinnlighet - desto större hatkärlek?

Och samtidigt - jag vet att inom ett halvår är mina bröst i hennes "liga" för att använda sexistiskt manlig diskurs. Kommer jag sluta störa mig på henne då? Behöver jag inte vara avundsjuk om jag själv är likadan? Eller kommer jag störa mig på henne ändå? Huruvida jag kommer göra det eller inte säger nog något om andelen avund respektive internaliserat kvinnoförakt som styr mina känslor i det här fallet. Fast kanske är avund och kvinnoförakt beroende av varandra? Vad gäller i så fall för mäns kvinnoförakt? Alla de män som hatälskar kvinnor - är de egentligen avundsjuka? En form av "venus envy" - vagina-avund? Om vi ska vända på Freud.

Bröst är som sagt minerad mark, och väcker oerhört starka känslor. Varför håller heterosexuella kvinnor reda på varandras bröststorlek? Gör lesbiska det av samma anledning? Eller har vi att göra med motsatsen heterosexuell tävling och lesbiskt begär här? Och hur ser det då ut för bisexuella tjejer? Är det bara ts-kvinnor som avundas snippfödda tjejers bröst - eller är snippfödda tjejer lika avundsbenägna gentemot varandra? Finns samma samspel mellan begär och avund hos snippfödda lesbiska tjejer som hos mig (att man både "vill ha" någon och "vill va" som vederbörande)? Finns det någon grupp kvinnor i samhället som inte bryr sig ett skit om andras närvaro av, frånvaro av eller typ av bröst? Det här borde någon forska om!

Tarotkorten tycker att jag ska vara öppen...

2007-07-16T15:33:00.000+02:00

Tarotkorten tycker att jag ska vara öppen om min biologiska historia.
De säger att jag bara kommer nå frid inom mig när jag slutit fred med vad jag gått igenom. Och det kommer jag inte göra så länge jag döljer det för andra, så länge jag är rädd för andras reaktioner. Så länge rädslan för oförståelse dominerar, och jag därefter gömmer de tankar jag bär inom mig, så kommer den inre konflikten och självföraktet bestå.
Ingen kommer kunna förstå om jag inte ger dem en chans att förstå!

Korten visar också att jag är på väg ditåt. Jag tar små steg framåt, och ibland ett gigantiskt steg bakåt. Men rädslan kommer inte vinna. Jag är bra som jag är. Och ingen kan förstå det om jag inte gör det själv.
Var inte rädd för att andra ska se något annat än det du vet är sant!

En stor omställning har nyligen skett. Korten menar att jag är i färd med att landa i mig själv. Men när jag gjort det helt kommer inget kunna hålla mig tillbaka. Det är jag som exluderar mig från olika sammanhang, det är sällan någon annan. När jag litar på mina känslor kommer maskerna falla...
Affirmation: jag litar till mitt inre

Hon ville ju bara vara snäll

2007-07-16T12:36:00.000+02:00

I går gjorde jag ett av mina passivt aggressiva misstag igen.
Jag tror jag har något psykologiskt schema som går igång när jag pratar med anarkafeminister. Att jag försöker lösa ett oupplöst trauma jag hade med en viss person som aldrig ville acceptera mig. Och att nya människor med samma politiska åskådning - men som kanske inte tycker precis som henne i detaljfrågor - förvånat får se mig gå igång med bittra anklagande argument. Vi tar det från början.

Det var en tjej. Eller ja, hon ville ju inte definiera sig. För könsidentiteter var förtryckande, menade hon. Ändå var det så att hon var välkommen på kvinnoseparatistiska tillställningar i sin egenskap som kvinna (något hon samtidigt inte var), medan jag INTE var det. Och det handlade om erfarenheten av att växa upp som underordnad i ett patriarkalt samhälle. Det var något personer med XY-kromosomer aldrig kunde förstå. Att jag sen är lika rädd för att bli våldtagen när jag går hem sent om natten på stan spelar ingen roll. Något feministiskt självförsvar skulle jag inte ta del av, och jag hade inget att tillföra biologiska kvinnors syn på kön utifrån min erfarenhet. Dessa biologiska kvinnor som samtidigt INTE fick ses som biologiska kvinnor, för det var ju essentialistiskt.

Jag menade att hon var en erfarenhets-essentialist. Lika essentialistisk som någon biologist, men med andra utgångspunkter utifrån VAD man aldrig kan komma ifrån vad gäller kön. Nåväl, det hela eskalerade till det att hon menade att om jag och hon och min kombo som vi båda var goda vänner med skulle gå ut på en flatfest och jag inte skulle bli insläppt skulle hon INTE argumentera för att jag skulle få komma in, utan hon skulle be mig gå hem medan hon och min kombo skulle gå in på festen. DET kallar inte jag en kompis. DET kallar inte jag någon som ställer upp och stöttar en i ens identitet. Men hon var sådan, hennes politiska principer gick alltid före människors känslor. Alltid, alltid.

I protest mot henne och liknande människor jag träffat har jag släppt alla feministiska normer jag tidigare levt efter. Jag klär mig tjejigt. Jag sminkar mig. Jag kommer göra en bröstförstoring. Pilutta ER, typ.

Hursomhelst - nu kommer vi till baksidan. Den olösta konflikten. Hon är en av tre människor någonsin som jag sagt upp bekantskapen med. Men jag har fortfarande många gånger svårt att släppa vår diskussion. Den är inte avslutad. Hon har inte förstått mig. Så länge hon - och alla som tycker likadant - inte har förstått mig och accepterat mig som lika mkt tjej som dem så kommer konflikten bubbla inom mig så fort jag hör en anarkafeministisk teori om kön.

Det dåliga med detta är att när jag träffar nya anarkafeminister antar jag att de tycker som henne - speciellt om de också är för separatism som politisk strategi. I går var det som så att en mkt snäll tjej skrev till mig på Qruiser, och så började vi prata feminism (på hennes initiativ, för jag har slutat diskuterat det med nya människor, ämnet drar nämligen min livsenergi ur mig). Hon undrade vad för sorts feminist jag tyckte att jag var, och jag deklarerade att anarkafeminist var jag minsann INTE för att yadayadayada och så gick jag igång med mycket syrlighet om hur OND jag minsann var pga min kromosomuppsättning. Och hon försökte tala om för mig att anarkafeminismen inte har någon sorts bibel vad gäller ts-frågor och att man inte är överens inom gruppen hur man ska förhålla sig till ts-kvinnor. Tror ni jag lyssnade? Nej, passivt aggressivt fortsatte jag "ja, du får gärna tala om för mig vad anarkafeminism EGENTLIGEN handlar om då, och så får du ursäkta att jag ifrågasätter den över huvud taget - det är väl nu jag försöker krossa rörelsen inifrån, eller hur?".

Varför håller jag PÅ sådär? Hon försökte ju bara vara snäll. Hon försökte öppna en dörr för mig till anarkafeminismen (nå, jag är inte anarkist, så jag tror inte det är något för mig i alla fall, men...), men jag stängde dörren utan att ens titta in. Bara på grund av att där inne har suttit en dörrvakt som en gång i tiden kastat ut mig med huvudet före. Men varför ska JAG döma hela gruppen när inte hela gruppen dömt mig?

Psykologiskt schema som sagt. Något som tidigare hänt sätter igång en tidigare försvarsstrategi när en ny situation verkar påminna om den förra. Jag kommer aldrig kunna få människor att sluta tycka dumma saker, vilket jag såklart måste förlika mig med. Under tiden vore det ju bra om jag slutade vara oinbjudande mot människor som inte ens gjort något.

Ibland tror jag att Gud försöker testa en. Bejakar man kärleken? Det goda i livet? För att göra det skickar hen en person som man av någon anledning skulle ha svårt att acceptera. Som man inte automatiskt skulle se det goda i. Någon som förblindade ens strävan efter godhet och kärlek. En situation där något står i vägen. Tar man in människan på dess egna villkor? Eller fördömer man den utifrån något den inte rår för? Tillskriver man personen en kollektiv skuld för något annat? Det är vad jag vill sluta göra. Både gentemot män som grupp såväl som mot anarkafeminister. Ja, inte ens en stackars nazistpojke på 15 som hamnat lite snett pga en jobbig klassbakgrund och utanförskap vill jag egentligen förskjuta. Kärlek ska ges till alla. Det är med kärlek världen kan förändras. Det är kärlek regnbågsvärlden borde handla om. Men jag är inte mer än människa. Och jag ber om förlåtelse för att jag förskjutit en medmänniska igen. Och jag har även bett henne om ursäkt för min ton igår, och lovat att lyssna på vad hon har att säga.

När jag blir TANT ska jag ha en lång, grå fläta

2007-07-16T12:17:00.000+02:00

Åh, vad jag ser fram emot att bli tant!
Jag ska ha grått långt hår i en fläta, ett åldrat livserfaret leende och lugna harmoniska ögon.
I veckorna ska jag fika på gammeldagsa caféer med andra tanter och farbröder (för vår generation skriver minsann inte under på könsapartheid!), och om helgerna ska vi ha kafferep och bjudningar. Jag ska lära mig baka något annat än lussekatter till dess bara...

Att bli flicka. Att bli tant. Fantastiskt att åldras som kvinna. Tänk, vore det inte för avlägsnandet av de där konstiga kulorna där nere hade jag blivit stor och grov och flint. Istället får jag bli mjuk och skrynklig och så kommer jag få såna där härligt tantiga skrattrynkor om jag bara ler mycket under min tid kvar på jorden. Och det hade jag tänkt fortsätta göra!

När mina väninnor kommer i klimakteriet och svettas och slutar menstruera kan jag lugnt konstatera; "jaså, det är er tur nu? Skrockskrock - jag minns när jag låg på Linköpings Universitetssjukhus, håhåjaja. Det var minsann en veckas klimakterium det innan jag fick börja med medicinerna igen! Och OOJ vad jag svettades! Och blödde - det gjorde jag! Jag blödde och blödde, så jag hade väl mensen för hela livet på en gång då ja, ack ja, jag fick ju blodtransplantation till på köpet! Det var inte dåligt det ni! Socker? Mjölk?"

När jag blir gammal ska jag inte lösa korsord. Jag ska blogga och spela tv-spel. Det kommer mina vänner göra också - och inga gubbar och tanter och intergenderpensionärer kommer ha fula gubbkläder eller tantkläder, vi kommer ju ha det som är modernt NU, och det kommer vara förfärligt gubbigt och tantigt. Piercing kommer vara SÅ pensionär.

Ack ja!

Gud

2007-07-15T15:20:00.000+02:00

Kanske är det du som bestämt vem jag ska vara
Kanske är det du som bestämt vem jag är
Kanske är det du som bestämt vad jag ska må bra av
Och för det tackar jag dig, eftersom jag mår bra
och eftersom jag får må bra
Jag är glad att du gjorde mig till den jag är
för det är den jag vill vara
och det är den du vill att jag är
och det är därför jag är jag
Vi kom överens om det, eller hur?
Det var svårare för mig att se
men du vill att varje person ska leva i harmoni med sig själv
och världen
och med dig
Och därför såg jag, mot alla odds, det du givit mig och som bestämts.
Därför är jag ditt barn, för att du vill det, för att det var meningen
för att du gjort så att jag kan vara mig själv och må bra
Kanske är det därför jag ofta känner mig som ett barn i världen
Jag är barnet, och du är världen
Jag underkastar mig din vilja
för det är att underkasta mig lycka
Det är att underkasta mig de känslor som jag mår bra av
Vem jag är och vad som gör mig lycklig är menat,
det går inte att ändra, det ska inte ändras, det ska inte ”botas”
- ens med förbön.
Att gå emot dig är rädsla för sig själv och sin plats på jorden
Att gå emot dig är ångest och förvirring
Att gå emot dig är att förneka sitt jag
Att gå emot dig är att inte se
Att gå emot dig är att tvivla
Att gå emot dig är skuldkänslor och skam

Att gå med dig är styrka
Att gå med dig är glädje och harmoni
Att gå med dig är att veta att jag är jag och att det är bra
Att gå med dig är att strunta i vad andra tycker - vi vet att det var menat, eller hur?
Att gå med dig är stolthet
Att gå med dig är att se

Och här går jag nu. På jorden. I världen. Skapelsen.
Jag är en del av skapelsen.
Jag är också skapelsen.
Min medicin är en del av skapelsen
operationen är en del av skapelsen
Bröst och underhudsfett är en del av skapelsen av kvinnan
och det sitter på mig
du satt det på mig
jag är kvinna

En benhård tro på att jag är jag
Att de känslor jag känner är äkta
Även i perioder av tvivel så fortsätter jag kämpa
för jag vet.
Och varför vet jag?
För att det är bestämt
Det är bara så.
Det är inte jag som bestämt vad jag ska vara
Sorry! Don’t blame me - blame God.
But why blame anyone in the first place?
Världen är ju god och det är så det ska vara.

Om alla visste vilka de var och levde i harmoni med det och med världen
då medföljer en fromhet och en vetskap som gör oförståelse, hat och krig överflödigt
Man måste inte förstå för att veta
att alla är som dom är
och om vi bara vågar se oss själva så vågar vi se varandra

För jag är Guds flicka - haha haha pilutta dig!
Jag har faktiskt tillåtelse, annars skulle det inte gå, annars skulle känslan inte finnas, annars skulle vetskapen inte finnas, annars skulle metoden inte finnas, annars skulle resultatet och måbra-känslorna inte finnas. Måbra-känslorna är ett tecken på att vara ett med alltet. Och jag är ett med alltet som tjej. Att leva i ovetskap, att leva i misär, att låtsas vara kille - det är att vara vänd från Gud. Och det är det som är helvetet. Jag har valt att leva i mitt eget paradis. Och det finns här och nu. Klockan tickar, och min tid rinner liksom allas ut. Det finns en mening med mitt liv, och den meningen är jag tacksam för och väljer att leva med.

Gud
Tack för att du gjorde mig till tjej
Tack för att du gjorde mig till lesbisk
Tack för att du gjorde så att jag fick arbete, att jag duger i samhället
Tack för alla fina vänner och släktingar du givit mig! Tack för att du får dem att stötta mig!
Tack - för du ger mig mer lycka än vad det känns som jag förtjänar
Tack

Amen

Mamma-mamma-barn - jag vill också!

2007-07-15T12:13:00.000+02:00

Någonstans fylls jag av en delad livsglädje/avunds-känsla när jag ser lesbiska mödrar gå omkring med sina barnvagnar. När jag ser heteromorsor blir jag nog bara fylld med livsglädje. Märkligt, det fanns en tid då jag blev glad automatiskt när jag såg lesbiska par, numer blir jag oftast bara avundsjuk (fast jag försöker tvinga mig att bara se det positiva). Det är väl för att det blir så tydligt att det finns de som går omkring och lever det liv jag skulle vilja leva. Och att det blir väldigt tydligt att jag inte gör det.

Med heteromorsor är hela saken så långt borta att jag bara kan glädjas med dem - jag är inte som dom i alla fall. Jag menar jag skulle aldrig låta en man in i mig för att föda unge. DET är det inte värt det. Besides, det skulle ändå inte fungera för jag har ingen livmoder. Därav blir adoption/insemination ännu naturligare för mig. Jag är skapt för lesbiskt leverne, haha!

Jag har hört att transsexuella kvinnor faktiskt kan amma. Det hade något att göra med att få kroppen att förstå att det är ta-hand-om-spädbarn på gång. Och att kvinnors hormonnivåer på något sätt kan ställa in sig efter varandras i nära förhållanden. Exempelvis skulle nära väninnor plötsligt få menscyklerna synkroniserade. Och det skulle ha någon sorts evolutionistisk förklaring. Fast jag förkastar ju evolutionsteorin bara för att vara bångstyrig. :)

Det är väldigt intressant när jobbarkompisar pratar mens med mig. Jag har ju liksom inget att säga;
"Jag tycker menstruationen gör mer ont ju äldre man blir"
"Tycker du?"
"Ja, fast det kanske är för att jag har barn, jag vet inte..."
"Så kanske det är!"
"Men när jag var yngre fattade jag liksom inte varför alla tyckte det var så jobbigt med mens"
"Okej"
"Fast det kan ju bero på nåt annat också säkert"
"Det är möjligt"

Jag tycker inte om att ljuga - eller jag KAN inte ljuga. Jag kan bara undvika sanningen. Det är därför jag blivit så tråkig i nära samtal med nya människor på sistone. Eller så är det deras fel - för att de prompt ska prata om mens, killar och annat som jag inte har något att säga om. :)

Hursomhelst - OM jag någon gång får barn (dvs OM jag får flickvän och vi adopterar, eller inseminerar henne ELLER om forskningen miraculously kommer på hur man konstruerar livmödrar i ts-kvinnor) så har jag bestämt mig för att jag ska bli en sån där trendig lattemorsa.

Varför gör det så ont?

2007-07-14T16:08:00.002+02:00

Varför får jag återkommande impulser att ta bort den här bloggen och radera alla andra mina sidor från Internet? Varför kan jag inte tåla att enstaka människor känner till min bakgrund? Trots att jag då och då i ett försök till kognitiv beteendeterapi medvetet utsätter mig för "outning" av att jag är f.d. transsexuell på olika sajter - och känner en viss befrielse av det - så återkommer jag alltid till att jag ångrar mig djupt och inte kan hantera att andra beskriver mig som "transtjej".

Vad är det som gör så ont? Jag HAR inte fötts med kvinnligt underliv, och det måste jag ju acceptera. Jag är annorlunda. Mitt könsorgan är annorlunda, jag menstruerar inte, saknar livmoder, har märklig benstomme (som förvisso bara jag ser - så vida inte alla andra också ser det men är för PK för att säga det). Jag har andra erfarenheter och en delvis annorlunda kropp. Jag strävar efter att komma så nära som möjligt vad jag hade varit om jag föddes med kvinnligt underliv, men förstår att ska jag uppnå 100%-igt resultat kommer jag bli VÄLDIGT olycklig, och slösa bort mitt liv - som ska levas NU!

Men vad är det som gör så ont när andra refererar till mig som transsexuell? Vad är det som gör att jag inte kan acceptera att andra vet det jag vet? Vad är orsaken till att så fort någon har en annan uppfattning än mig själv vad jag är eller ser ut som så går jag i taket? Varför får jag panik av att några av mina läsare listat ut vem jag är (samtidigt som jag paradoxalt nog känner mig ärad av det)?

Samtidigt som jag så gärna vill synas vill jag också ta bort mig helt och sudda ut minnet hos alla om vad som varit. Ibland får jag den helknasiga idén att ta bort alla mina internetkonton, operera om mitt ansikte till kvinnligare så att ingen ska känna igen mig, och sen komma tillbaka med en helt ny identitet och inte låtsas om det som varit.

Jag vet att en sån strategi aldrig skulle fungera. Jag vet att jag blir en tråkig mussla av att hålla inne med det här, att jag aldrig kan komma någon nära om jag inte törs prata om det med åtminstone några. Men ändå är det något som gör så ont inom mig, och jag har svårt att hantera de här tvära kasten mellan acceptans och oförlåtelse gentemot min bakgrund och omvärldens inställning till den.

Finns det något sådant som en Gud, så ge mig styrka att fatta beslut, ge mig styrka att acceptera och förlåta samt försona mig med det som varit.

När det förflutna får fatt i en

2007-07-01T09:52:00.000+02:00

Oj!
Hjälp!
Ångest!

Min jobbarkompis, som jag skrev om i går, visade sig ha en pojkvän från samma stad som jag växt upp i - och jag vet vem det är!! Tänk så fel det kunde gått om jag inte outat mig för henne. Hon sa att hon nämligen hade planer på att integrera mig i hennes väninnekrets, och tänk om jag hade kommit hem till henne på fika - och så står HAN där. Och kanske känner igen mig. För vem i den lilla staden vet inte om vad jag gått igenom?

Tänk om hon fått reda på det så. Tänk om jag hållt mig till vad jag lovat mig själv - att inte säga något till någon på jobbet. Det lovade jag mig själv därför att det funkade så bra. Mitt nya jobb var verkligen en avslappning från mina gamla könsidentitetstankebanor. En semester. Jag bara levde, jag bara var. Den jag är. Och tänkte inte på vad någon läste mig som, hade inte en tanke på att någon skulle kunna se mig som nåt annat än den jag ser mig som - och blivit.

Nu är det ingen semester på jobbet längre - åtminstone inte när hon och jag jobbar tillsammans. För visst har det blivit en grej. Inte bara negativt förstås, för vi kommer varandra nära eftersom vi öppnar oss sinsemellan, men samtidigt går det inte att undvika att nu talar vi om kön, könskorrigeringar, identitet och dylikt. Som det var så skönt att slippa.

Ja, tänk om hon hade fått reda på det på det sättet, via sin pojkvän, som kände igen mig från den lilla staden. Och vilken SLUMP! En omöjlighet kan tyckas. Men ändå inte.

Detta har gett mig en insikt. Man KAN nog inte fly sitt förflutna. Inte helt och hållet. Jag måset börja fundera på hur jag ska förhålla mig till att jag faktiskt har en historia och att det faktiskt är fullt möjligt att det kommer fram i nya situationer.

Men du är ju tjej nu!

2007-06-29T14:29:00.002+02:00

- "Nej, jag hade aldrig tänkt på att du skulle ha kunnat ha gjort en könskorrigering! Det enda jag i så fall funderat på är att du visar lite mycket av din BH. Men det är väl nåt mode tänkte jag."

- "Jaha, nej, det är fånigt, för trots att ingen ifrågasätter att jag är en tjej och har en tjejkropp känns det ändå som jag vill bevisa det för andra på något sätt. Och jag tycker jag ser så bredaxlad och småbröstad ut om jag drar upp linnet högre!"

- "I så fall är jag nog tvärtom, jag försöker att vara undertydlig istället för övertydlig. Dra ner kvinnligheten liksom."

- "Ja, men jag med, absolut! Jag har ju sällan mkt smink, äger ingen klänning och har aldrig haft ett par högklackade skor på mig! Jag vill inte överdriva kvinnligheten, vill ju inte att man ska få intrycket av en transvestit liksom, eller kunna anklaga mig för att stereotypifiera kvinnlighet."

- "Ja, men TRANSVESTIT kan du ju inte bli hur du än gör! Du är ju TJEJ nu!"

- "Ååååh, vad gullig du är! :D"

Ett litet utdrag ur ett samtal som gjorde mig glad, med en jobbarkompis jag fick förtroende för och outade mig för. Det gjorde jag för att vårt samtal inte kunde nå nya nivåer om inte jag berättade lite om mig själv också. Det blir lätt så att andra är de som pratar, och jag den som lyssnar och analyserar. Men men, ibland blir det bra när man berättar. Även om jag vet att det kommer bli en grej nu.

Och så blir jag så GLAD när jag träffar snippfödda tjejer som faktiskt HAR en kvinnlig könsidentitet:

- "Jag kan ju bara själv tänka mig... om jag hade en manskropp... jag skulle inte stå ut. Det är ju såhär jag är. Jag skulle nog ha gjort samma sak som dig i den situationen, det är jag övertygad om!"

Sånt gör mig också glad. :) Det är en sån befrielse att få prata med tjejer som inte drar den gamla "jag vill inte känna mig eller bli sedd som kvinna, jag vill bli sedd som människa". Själv känner jag mig som människa, trots att jag har ett kön. Det finns ingen motsättning där. Men för att kunna känna mig som en fullvärdig människa har det varit nödvändigt för mig att ha en tjejkropp och av omgivningen läsas som tjej. Varför kommer jag inte kunna förklara, det är ungefär som att förklara varför man föredrar pizza framför hamburgare, eller blondiner framför brunetter. Vissa saker ÄR bara, och man måste inte förklara dem. Varför ständigt legitimera sin identitet för omgivningen? Varför befinna sig i en ifrågasättbar position? Vem har satt en där? Exkluderar andra mig, eller är det jag som exluderar mig själv? Lite både ock skulle jag tro...

Att outa sig i onödan!

2007-05-20T17:36:00.001+02:00

Jag har kommit till den fantastiska punkten där jag kan berätta för folk att jag korrigerat mitt kön, och de ändå inte fattar. Många tror att jag är ironisk, andra frågar åt vilket håll. "Det ser du väl!", säger jag, varpå jag kan få svar som: "men du är ju så naturligt kvinnlig!". Alltså, vad tänker man då? Att jag opererat dit en snopp men inte ändrat nåt annat? Hahahaha!

Det roliga med det här är att det liksom ger mig känslan att jag inte behöver säga något. Folk fattar ju ändå inte när jag berättar! Så det blir bara krångligt och jag måste förklara, och de ser mig redan som den jag är, även om de inte vet om processen jag kommit dit. Eller hit. Så egentligen kan jag ju hålla tyst om min bakgrund - inte för att jag skäms för den eller rädd för vad andra ska säga, utan för att andra bara blir förvirrade och liksom inte förstår vad jag menar. Det är nästan så att jag kan strunta i att berätta det - för andras skull! Det är fantastiskt, för då kan jag leva som den jag är utan att ha dåligt samvete för att jag "lurar" andra. Det är, som jag sagt tidigare, snarare så att jag "övertygar", och andra är så väl övertygade att det inte spelar roll vad jag säger, de tror mig ändå inte! Glädjeskutt för livet!

Det eviga dilemmat, ni vet...

2007-05-18T09:32:00.000+02:00

Jag hoppar verkligen fram och tillbaka när det handlar om hur öppen jag ska vara med min transsexuella bakgrund/biologiska historia. Det finns liksom fördelar och nackdelar som väger ungefär lika tungt med båda alternativen. Det besvärliga är väl att det är lite svårt att gå en gyllene medelväg också. Ska man inte bry sig och ta rätten att bara få vara sig själv - en rätt som alla andra tar sig - är det också noga med att se till att det inte kommer fram andra vägar. Därför att när något kommer från en själv tenderar människor att vara öppna och intresserade, men när de får höra saker ryktesvägen tenderas det att pratas bakom ryggar och bli en del skitsnack. TROR jag i alla fall. Hursomhelst är det väldigt besvärligt att försöka nå full kontroll över vad människor får veta om en och inte. Och det skapar situationer där man blir tvungen att halvljuga, och jag hatar verkligen det.

En fördel med total öppenhet är ju att man skrämmer iväg alla som inte skulle kunna hantera ens bakgrund, så att bara "de bra" stannar. Samtidigt kanske man också skrämmer iväg sådana som skulle kunnat hantera ens bakgrund när de får veta det om det fått smälta det ett tag. Sådana som annars skulle skrämts iväg direkt, av okunskap, men som om de lärt känna mig som den jag är inte skulle haft så stora problem när de fått veta (för att jag ju redan innan övertygat dem om att jag är ungefär som alla andra). En annan nackdel är att jag inte vet om det skulle vara så kul om det kom ut stort på jobbet. Jag har skåp på damernas omklädningsrum på jobbet, där finns även duschar. Om min bakgrund kom ut skulle det kunna bli så att några tjejer upplevde mig som en manlig inkräktare i deras omklädningsrum, kände något sorts obehag över att jag var där. Det skulle kunna leda till skitsnack och mobbning i värsta fall.

Skulle jag göra en bröstförstoring känns det å andra sidan som om folk skulle acceptera det mer om de kände till min bakgrund, annars - om de såg mig som vilken tjej som helst - skulle det valet dumförklara mig i de flesta tjejers ögon (och jag skulle få ännu fler män efter mig...).

Ni får gärna ge mig råd! Det här är väl lite också det eviga transsexuella dilemmat.

Förtydligande, ang. bröstförstoring

2007-05-16T21:20:00.000+02:00

Hej!

Några har hört av sig och varit ledsna över att jag funderar på att förstora mina bröst. Jag vill förtydliga att den teknik som används är ungefär samma som på kvinnor som haft bröstcancer och tagit bort ett bröst och fått ett nytt. Det är inte runda porriga hårda bollar utan mycket mjukare och mycket mer naturligt formade. Så vet ni det! Jag kommer inte se ut som nån porrdocka (frågan är om jag ens skulle göra det även OM jag hade hårda bollarbröst)!

När transsexualism blir som en ätstörning

2007-04-16T19:26:00.000+02:00

Jag har diskuterat med mig själv och andra länge nu och insett att jag lider av en form av destruktiv problematik som påminner om ätstörningar och om inbillad fulhet (dysmorphofobi).

Det jag insett är att jag har ett tänkande som går ut på att jag är manlig vad jag än gör. Det är ett osunt tänkande som gör att jag aldrig blir nöjd. För jag VET samtidigt att jag passerar - jag blir nämligen aldrig ifrågasatt och folk blir väldigt förvånade om jag berättar om min bakgrund. Många har sagt att jag har ovanligt bra förutsättningar; 1.66 lång, små händer, inget synligt struphuvud, inte särskilt bredaxlad. Flera inom ts-vården har yttrat att de inte träffat många som känns så "självklara" och "naturliga" som jag gör.

Men ändå är jag själv aldrig nöjd. Trots att ingen annan ser en man gör jag det. Jag LETAR efter manligheten i spegeln. Jag jämför mig med de allra nättaste biologiska kvinnorna, och mår dåligt för alla drag som skiljer oss åt, men blundar för de drag vi har gemensamt. Kvinnor jag faktiskt liknar räknar jag bort helt, jag märker dem inte ens. Fittfödda tjejer som är MER manliga än mig räknar jag inte heller. ALLA biologiska tjejer som HAR de drag som jag har och tycker är manliga räknar jag som UNDANTAG.

Och varför? Jag gör detta mot mig själv. Jag försätter mig själv i ett lidande. Det påminner om den ätstörda: hur smal hen än är känner hen sig alltid tjock. Eller den med inbillad fulhet som hela tiden studerar sina inbillat fula drag i spegeln, och kanske undviker sociala situationer för att andra inte ska behöva se en så ful människa. I mitt fall kan vi kalla det inbillad manlighet, eller grovt uppförstorat detaljseende som gör att jag inte ser helhetsintrycket, att jag inte ser det andra ser.

Jag inser att jag kommer aldrig komma ifrån detta med kirurgi. Hur många operationer jag än gör kommer jag inte bli nöjd för det är en INNEBOENDE känsla. Det är ett självförakt utan dess like. Och det känns inte ens så hela tiden - det kommer ständigt långa perioder då jag är nöjd med mig själv, och inte ens tänker på mitt kön.

När jag inte tänker på min könstillhörighet mår jag som bäst. När jag könsbedömer min spegelbild och könsbedömer andra på tunnelbanan mår jag dåligt. Det jag lider av är EN STÖRD KÖNSFIXERING. Och botemedlet är terapi, mental träning, självförtroendehöjande aktiviteter. Inte att samla komplimanger från andra, inte bevisa att jag är tjej genom att lägga ut nakenbilder på mig själv, utan koppla av, inse att jag ÄR tjej nu, att det är ett faktum, och att förstå att ingen ser något annat heller och det därför är väldigt destruktivt av mig själv att kravla mig fast vid en negativ bild av mig själv, precis som den ätstörde.

Vissa ätstörda söker sig till likasinnade för att hetsa varandra. Detta förekommer även inom vår grupp. Jag vill varna för detta, och rekommendera alla som känner sig inte helt stabila med sitt könssjälvförtroende att UNDVIKA DESSA MÄNNISKOR! De bryter ner en, och de projicerar sin egen störda könsfixering på alla andra.

Så vad jag måste erkänna för mig själv och jobba med är det faktum att jag har ett stört könstänkande som måste brytas!! Jag måste sluta könsbedöma människor på gatan och jämföra mig med dem, måste sluta känna mig mindervärdig biologiska tjejer, måste sluta umgås med människor som bidrar till att min dåliga könssjälvkänsla består. Jag måste börja lyssna på de som säger att de aldrig kunnat föreställa sig att jag har ts-bakgrund förrän jag sagt det, lyssna på alla de som säger att jag inte behöver FFS eller bröstförstoringar och att de faktiskt beundrar mig för de jag gått igenom. Lyssna på de positiva, inte de negativa. Bygga positiva tankar och känslor inom mig, inte negativa. Sluta jämföra mig och bedöma. Bara vara. Se mitt kön som ett faktum, en erfarenhet och en process. Inse att man aldrig når målet förrän man är där inom sig, och att det i princip kan ske närhelst man själv bestämmer det.

Jag menar inte att denna erfarenhet ska appliceras på de som VERKLIGEN inte passerar och mår dålig av det. Givetvis kan några av dem komma till frid ändå genom en ökad självacceptans, men för många är det viktigt att passera. För mig var det viktigt. Skulle omgivningen se mig som man skulle det här vara en helt annan fråga. Men nu är det JAG som håller mig tillbaka från att må bra. Jag måste förstå att jag behöver terapi, hjälp, mot en KÖNSIDENTITETSSTÖRNING, och inte kirurgi. Jag kommer aldrig må bra av att försöka sträva åt en kvinnlighet som tros kunna förstärkas genom att göra brösten större och större och ansiktet mindre och mindre... Jag är kvinna nu, det är ett faktum, och jag lovar mig själv att aldrig mer falla tillbaka i självhatet.

Förfluten framtidsdröm (om tröst)

2007-04-07T10:39:00.000+02:00

Drömde en så märklig dröm...

Jag ser mig själv som 4-åring, med tofsar i håret och mussepigg-tröja, så som jag ser ut på ett fotografi jag faktiskt har på mig själv, sittandes framför något som liknar en spegel, och målar sig själv som Pippi Långstrump på spegeln - som samtidigt är en tavla på stafflett. När barn-jag är färdig med tavlan tar hon den, som en liten teckning, och springer för att visa mamma och pappa på sängen. Mamma och pappa tittar på teckningen och ger ett rutinartat beröm, som man gör med barn. De anar inte vad teckningen har för innebörd, och inte heller innebörden på barnets val av frisyr. Barnet bryr sig inte så mkt, utan sätter sig i sängen och studerar sin egen teckning.

Plötsligt betraktar jag situationen från sängkanten, jag sätter mig ner och ser min mamma, pappa och mig själv som liten flicka. De andra kan inte se mig, för jag är framtids-jag. Plötsligt börjar jag gråta, och känner ett starkt behov av att trösta mig själv, att trösta det intet ont anande barnet. Så jag lyfter upp barn-jag i famnen och kramar henne, och jag gråter och gråter och gråter och säger: "du förstår det inte nu, men det kommer bli jobbigt sen, det kommer bli jobbigt att fortsätta vara du... men var det ändå, sluta inte tro, för det kommer bli bättre sen... det kommer bli mycket mycket bättre, jag lovar...".

Och barnet förstår ingenting utan vill bara loss och fortsätta rita...

---

Jag tror såna här drömmar har en terapeutisk innebörd. Det är jag själv som vill säga något till mig. Det är jag av idag som vill att jag själv ska förstå något, jag söker en förståelse inifrån, en ödmjukhet gentemot mig själv. Jag letar efter möjliga tolkningar i ett försonande arbete. En sorts sorg. Jag tror inte jag har tillåtit mig att ha sorg, istället har jag tvingat mig att vara stark. Det är dags att låta sörja, och att trösta. Det är tillåtet. Jag måste tillåta mig alla känslor...

Nästan återställd

2007-03-04T13:17:00.001+01:00

Jag är i princip frisk nu. Jag går kanske 80 % av min normala hastighet, men jag kan ju ta mig till ställen! Har gått till stan två gånger nu, det är väl ändå en halvtimmes promenad dit och en halvtimme tillbaka. Där har jag fixat nytt ID och nytt bankkonto, eftersom jag har nytt personnummer. Personnumren är ju könsbundna i vårt avlånga land, som ni vet (avlånga skulle låtit dissigt där, men det blev inte riktigt rätt effekt, eftersom det inte är något fel på att vara avlång...).

Stavträningen... jag har alla tre stavar nu, den smala, den mellersta, och den tjockaste. De klantarna gav mig ju bara den tjockaste först. Men nu går det bra att liksom töja succesivt, sen gör det inte alls ont att föra in den tjockaste staven (men det spänner lite de första sekunderna den är inne).

Det märkliga är att mitt underliv verkar sikta lite på heterosexualitet. Jag som ser mig som lesbisk! Jag åtrår inte män. Men det gör hon! Hon ska då till att kittla när jag kramar nån snubbe sådär nånstans. Inte bra, inte bra...

Mitt allmänna kroppsliga självförtroende har sänkts lite... Bara för att slidan känns så verklighetstrogen så känns resten av kroppen mer manlig. Förut var ju mitt könsorgan det manligaste på mig, då kändes resten av mig som en kvinna. Men nu blev det liksom tvärtom på nåt sätt. Mina bröst verkar plötsligt så små, jag ser ut som ett barn med en vuxen kropp. Hoppas verkligen hormonerna tar bättre nu efter operationen som det sägs, för jag vill verkligen inte göra en bröstförstoring... Lite sådär av ideologiska skäl - man ska ju vara bra som man är, och alla tjejer har komplex över sina bröst, yadayada. Men jag vill ju faktiskt passera i ett omklädningsrum också. Såhär står ideologi mot mental och social (tyvärr) hälsa, så vi får se hur det slutar. Det är ju också mot min ideologi att fördöma och se ned på tjejer som gjort bröstförstoringar också, så...

Den som lever får se (förhoppningsvis blir jag själv en av dem!).
Hej hopp!

Den feministiska (?) skulden...

2007-02-18T17:15:00.000+01:00

Jag har dåligt samvete. Det är en märklig bieffekt som följt mig genom processen och som aldrig varit större. Jag tror det kommer från vissa feministers föreställning om att kön och därmed transsexualism är helt och hållet konstruerat. Att transsexualism är en tråkig bieffekt i ett samhälle som har för hårda könsnormer. Att en del helt enkelt inte klarar av att vara sig själva i en kropp könad åt ett annat håll än vad som stereotypt förknippas med personens egenskaper.

Det kändes så tydligt när alla sjuksystrar sprang in och ut och tog hand om mig. De var ju tvungna, jag klarade mig inte själv, jag fick också en allvarlig blödning som var tvunget att stoppas. Så det var akut. Men kanske bara för att jag "valt" det? Det här är inte en operationen som är FYSISKT nödvändig för att överleva, däremot är den viktig för den transsexuella individens mentala hälsa och sociala position, och kan - om individen blir för deprimerad av att känna sig fel - leda till suicid. Intill låg brännskadeavdelningen. Var min operation lika nödvändig som deras? Är det nödvändigt av samhället att lägga alla dessa pengar på mig, på kirurgi, hormoner och att ta hand om mig post-operativt?

TS-vård leder till ökad livskvalitet och hälsa för transsexuella patienter. Bara det i sig gör det till en bra sak att hjälpa oss. Eller är vi bortskämda? Är vi en sorts gnälliga ungar som vill ha alla våra löjliga önskemål infriade, få allt vi pekar på? "Men jag VILL ha större bröst ooooocksåååååå!!"...? De pengar som går till oss, skulle de kunna användas till något bättre? Är vi värda att tas på allvar eller inte?

Jag pratar i telefon med TS-ansvarig på sjukhuset, vi kan kalla henne S. Jag berättar att stavträningen går svårt, att staven är för tjock, att jag behöver smalare stavar att töja med. Hon säger att de ska skicka den smalaste staven, men att den mellersta är slut. "Men det är jätteviktigt att du fortsätter stavträna! Ingen stavträning, ingen vagina!"
Hon säger att det är viktigt. Hon tar mig på allvar. Alla dessa människor kämpar för att jag ska få ha min vagina, och hålla den fungerande. Och som ett resultat av detta SKÄMS jag! Hur kommer det sig? Är det fel? Är det rätt? Är jag hjärntvättad av genusideologins skuld där vi alla upprätthåller förtryckande onödigt genus? Eller är hela TS-vården en bluff?

Bättre mår jag ändå när allt kommer omkring. Det här är vad jag vill, det här är vad jag önskar, det här är någåot som får mig att må bra. Men förtjänar jag det? Hur kan samhället ta mig på allvar när jag har såna problem att göra det själv? Och varför finns det grupperingar av feminister som inte tar mig på allvar? Om min skuld kommer från dem, varför väljer jag att lyssna på dem och inte på TS-vården?

Frågorna är många. Har ni några tankar?

Lyckostrimmor i smärtdimmor

2007-02-13T17:34:00.001+01:00

Sakta rör jag mig framåt som en skugga i det tomma huset, svär och gormar; men tyst, inombords, åt den helvetiska smärtan från stygnen som drar i mina svullet uppblåsta blygdläppar åt alla håll och kanter som mina ben kan tänkas riktas åt... Jag brottas med min kropp och dess möjligheter att sitta, stå eller ligga i positioner där smärtan känns så lite som möjligt. Sittringen mildrar, men inte mycket.

Kvinnogjord, ändå har jag aldrig suttit så bredbent som nu. Aldrig tidigare har jag stapplat fram så hjulbent som hade jag en ladugård mellan benen. Är det därför män går så bredbent? För att de har något mkt ömtåligt att skydda? Det har jag inte haft förrän nu, och ni kan tänka er hur försiktig jag kommer vara om mitt underliv i framtiden. Läka, inte förstöra, läka. Röra sig minimalt. Inte för stora rörelser. Ta det lugnt, se på tv, se på Seinfeld-boxar, titta på när syrran spelar Final Fantasy. 2 minuter till vardagsrummet, inte 10 sekunder. Beroende av min omgivning, inte autonom.

Och jag bryr mig inte det minsta om kvinnlighet. Förut var det jag och mitt hår, nu är det jag och min snippa. Jag bryr mig bara om min snippa. Omsorg om skötet, varaktighet med slidan, stavträning, tvätt, försiktighet. I spegeln möter mig den androgynaste varelse som heller aldrig känt sig så självklar som nu. Det ger mig lycka. Det spelar liksom ingen roll vad jag ser ut som eller vad omgivningen ser mig som, när kvällens mörker lagt sig är det jag, snippan och staven som kommunicerar och lär känna varandra.

Smärta!! Aj som tusan, och vad ska jag göra med all min tid? Jag vandrar väl ut för en till kopp te, ett sant äventyr. Eller sitter längre på toa än vad som behövs, bara för att tiden ska gå. Mitt i allt detta känner jag små strimmor av lycka. De bara kommer över mig. Inte ett tvivel sen det gjordes. Möjligen en ”var det värt detta?”-tanke när kirurgerna stoppade den plötsliga blödningen runt urinrörsmynningen den dag jag först skulle försöka stå igen. Nej, nu vet jag, nu finns ingen annan sanning, ingen återvändo, och ingen risk för maskuliniserad ålderdom. HAHA, jag vann över den där dinglingen som försökt styra mig och som andra definierat mig genom. Är en kvinnlig könsidentitet ett tecken på kvinnosolidaritet? Lycka. Jag är som er nu.